magnus sandberg

När jag saknar inspiration i livet, när jag känner mig lite nere eller när jag bara vill bli underhållen brukar jag alltid göra en sak. Jag går till min bokhylla, tar fram bokpaketet av en av mina stora idoler, Tage Danielsson, och sätter mig och bläddrar iden. Jag hittar alltid någonting som jag glömt bort som får mig att fnissa till eller ge mig inspiration. Efteråt brukar jag visserligen vara tankfull, men i alla fall på gott humör.

Häromkvällen var en sådan dag. Sagt och gjort, jag gick till bokhyllan (tog även omvägen förbi barskåpet och en liten whisky för säkerhets skull). När jag suttit ett tag och låtit mig fyllas med Tages underfundigheter och ordvrängerier inser jag att den politiska satiren i Sverige är, om inte död, så i alla fall lagd i respirator. Efter Hasse & Tage och "Helt apropå" har det varit ett vakuum i den svenska politiska satiren. I alla fall den typ av politisk satir som inte går ut på förlöjligande och annan plump förnedring, dvs. klassiks lyteskomik. Den kan givetvis vara rolig, men man kan aldrig kalla den för intelligent eller ännu mindre politisk satir. Man skriver och skämtar om att Göran Persson är tjock och Lars Leijonborg har fånig röst. Såg följande bild på en blogg av någon form av stå-upp:are (av förklarliga skäl inte någon av de kända).

Rubriken var "Titta vad jag hittade hemma hos Göran Persson", med bildtexten " Här i tunnan får alltså inte Lars Danielsson vistas". Åh, vad jag saknar intelligent satir.  

Förekommer en hel del bilder, eller bilder med enstaka meningar, med politisk satir. Även om detta fyller en del av tomrummet vad gäller satir så är det inte tillräckligt. Det är inte alla frågor som kan visualiseras på detta sätt. Gillar skarpt Jan Bergelin. Han har en förmåga att ta upp samhällsfrågor och aktuella händelser på ett väldigt humoristiskt sätt. Visar ett exempel nedan:

Nu är det mycket möjligt att jag letar efter politisk satir på fel ställen och att satir numera är sådan som inte finns i de klassiska medierna utan har flyttat ut på Internet och folks bloggar. Men jag saknar den i alla fall och skulle gärna vilja hitta den. Och även om den skulle finnas där ute så har jag svårt att tro att den är lika genomtänkt som vissa av Tages alster. Nu var både Tage, och för den delen även Hasse, väldigt begåvade. Men jag har inte sätt någon modern motsvarighet till t.ex. Tages monolog om Sannolikhet.

Vad beror det här på? Är det så att det politiska klimatet är så försiktigt att man för det första gör allt för att vara överens offentligt, för det andra så verkar det inte finnas en politiker som är villig att uttala sig spontant utan att diskuterat det med sina informatörer, PR-stab och partikamrater. Reinfeldt har suttit som statsminister i ett år utan att man gentligen har märkt att han varit där. Han säger väldigt lite och verkar högst försiktig, rädd för att göra bort sig och stöta sig med någon. Har det kanske med svårigheten att utröna vad de enskilda politikerna eller partierna står för? Att moderaterna numera är mer socialdemokratiska än sossarna själva och har gått så långt i sin strävan åt vänster att de till och med försökte lägga beslag på epitetet "arbetarpart". Hade det varit möjligt på Gösta Bohmans tid? Ganska tveksamt... Någonting som hade lämpat sig för satir? Absolut!

Har det kanske att göra med att de politiska frågorna blir mer och mer komplicerade? Att det inte längre handlar om "ja" eller "nej" utan det finns en uppsjö av mellanalternativ, och eftersom alla partierna vill ha röster både från ja- och nej-sympatisörerna så lägger de sig någonstans mittemellan. Svenskarna är inte sämre utan vill inte sticka ut och bli insorterade i fack och kategorier utan ställer sig i fållan i mitten. Det märks inte minst i våra senaste folkomröstningar. I kärnkraftsomröstningen vann alternativ tre, dvs. lägg ner kärnkraften, men inte riktigt än, när Sverige röstade om EMU så sade man att röstar vi nej nu kan vi gå med senare, vilket troligtvis bidrog till att det tillslut blev ett nej. Visar återigen att Sverige är och förbli mellanmjölkens land!

Jag tror det är detta som även speglar det allmänna ointresset för politik. Det har blivit för komplicerat för att vara riktigt intressant för gemene man. På grund av ointresset så sprider sig en osäkerhet in bland människor. Vi vågar inte ta ställning och därmed så försvinner möjligheterna till en vettig debatt och polarisation något som är fundamentalt för den politiska satiren.

Ironiskt nog så är det nog inte bara politikernas försiktighet som bidragit till bristen på politisk satir, utan även vår egen osäkerhet och ängslan. Jag tror även, och även det är en smula ironiskt, att politisk humor och satir är ett utmärkt vapen för att öka den politiska medvetenheten hos folk. Ju lättare man gör det för folk att ta till sig ett budskap, oavsett vilket budskap, desto fler gör det. Humor är ett otroligt lätt sätt att sätta svåra frågor på sin spets.