Domartabbe
Hade en bekant när jag gick i skolan. Redan när jag träffade honom första gången tyckte jag han var lite märklig. Det tog ett tag innan jag insåg att de flesta i hans omgivning tyckte han var väldigt speciell. Han hade bl.a. egenheten att ljuga. Det var inte bara små vita lögner utan även ganska stora som dessutom var väldigt lätta att avslöja. Vissa av hans lögner verkade vara väldigt omotiverade och tillsynes utan mening. Ena stunden kunde han vara trevlig för att i nästa stund vara helt omöjlig att ha att göra med. Det är klart att man retar sig på en sådan person.
Till en början blev han mobbad, men det övergick så sakteliga i ett visst överseende med hans beteende. Det fanns dock alltid en syn på denna person och en viss känsla kvar, någon form av förakt, eller kanske hån och idiotförklarande.
Träffade på en gemensam bekant till denna person härom året. Han berättade att personen fått diagnosen schizofreni.
På bråkdelen av en sekund trillade alla pusselbitarna på plats. Allt fick en förklaring, en etikett. Det mest skrämmande var att denna känsla av förakt försvann på ett ögonblick. Många av hans handlingar kan säkert härledas till en begynnande psykisk sjukdom, men ändå så dömde vi honom för hans beteende. Jag kände mig otroligt dum och bortgjord. Lite som att bli tagen på bar gärning både med byxorna nere och med handen i kakburken.
Det är klart att vi inte kunde veta att han ett antal år senare skulle få en diagnos, men vi brydde oss inte om att fundera på bakgrunden heller, utan vi dömde snabbt, hårt och obevekligt. Det som gör mig en smula rädd är att man antagligen gör om samma misstag idag. Hur många personer dömer man inte efter få av deras handlingar? Det kan vara en enskild handling det kan vara människor vi inte känner, men ofta ger vi dem snabbt epitet som "idiot", "riksmongo" eller kort och gott "dum i huvudet". Detta gör vi utan att ens reflektera över vad dessa personer kan tänkas ha med sig. Det behöver givetvis inte vara en psykisk diagnos utan kan lika gärna vara en tillfällig händelse som en hund som nyss avlivats, bråk med frugan, jobbig barndom eller fick nobben på det lokala danshaket i helgen.
Jag har insett hur ofta man är fel ute i sina domar. Jag har börjat försöka att verkligen försöka förstå folk som jag träffar och där jag irriterar mig på deras agerande och försöka förstå vad som kan ligga bakom. Ofta ger den en helt annan förståelse och man slipper ödsla massa tid och energi i onödan. Givetvis dömer jag fortfarande folk, speciellt sådana som jag inte har någon relation till (ofta av förklarliga skäl eftersom det är betydligt svårare att försöka förstå dem). Då kallar jag dem gärna för idioter något som är väldigt lätt eftersom det ju finns så många av dem.
Måste bara avsluta med en logg från Polisen i Västra Götaland. Kika på larmet kl. 18.55 i Mariestad. Polisen borde vara en yrkesgrupp som inte dömer folk på förhand eftersom de ofta verkar få erfara att allt inte alltid är var det det verkar vara. Paradoxalt nog har jag en känsla av att det ofta verkar vara polisen som är de som snabbast "dömer hunden efter håren".
