magnus sandberg

Härom dagen skrev svenska medier om Kalle Dejemyr i Stockholm med Hunters sjukdom. Hunters sjukdom är en ämnesomsättningsrubbning och drabbar ungefär 1/1 000 000. Nyheten var att Kalle ingått i en läkemedelsstudie och fått sin medicin betald av ett läkemedelsföretag under tre år. Nu när studien var färdig ville givetvis läkemedelsföretaget inte längre stå för fiolerna. Detta skulle Stockholms lansting göra och skulle kosta uppemot 10 miljoner kr/år. Lanstinget i Stockholm tyckte kostnaden var för stor och nekade Kalle medicinen. Där står man nu... hälsominister Göran Hägglund pratade om att man kanske skulle göra en gemensam pott för alla svenska landsting där alla fick lägga pengar och att potten sedan skulle användas till sådana här fall.

Händelsen väcker en del intressanta frågor, inte minst etiska, som är allt annat än lätta att besvara. Frågor som tyvärr ingen har tagit tillfället i akt att diskutera. Frågor som t.ex:
- Ska man alltid ge behandlig/utföra en operation/ge vård bara för att man har möjligheten att göra det? Frågan har givetvis olika svar beroende på om man ser på den ur ett mänskligt/etiskt eller samhällsekonomiskt perspektiv.

Men oavsett perspektiv är frågan mycket intressant.

Om man anser att svaret är nej så hamnar i mycket svåra etiska konflikter och gränsdragningar. När ska man låta bli? Handlar det om ålder? Hur pigg man är? Det finns så många faktorer som kan vara avgörande att man troligen skulle få mycket svårt att motivera varför person A får behandling men inte person B.

Om man svarar ja så får man samtidigt acceptera kostnaderna. Du kan inte längre neka en behandling med motiveringen att det är dyrt eller samhällsekonomiskt lönsamt. I artikeln ställer Kalle själv frågan om man skulle sluta behandla cancer om det blev för dyrt? Svaret är nej. Efter bara tre yrkesverksamma månader har jag en uppfattning om att patienterna redan nu får väldigt kostsamma cytostatikabehandlingar.

Svensk sjukvård befinner sig vid det senare svarsalternativet, möjligen med undantag av fallet Kalle (vilket är just det som gör det så intressant). Trots att man försöker spara för allt vad tygen håller i stort sätt alla lansting och sjukvårdsregioner så kommer hela tiden nya behandlingar, diagnostiseringsmetoder, mediciner, maskiner etc. som är allt dyrare. Eftersom de existerar så finns möjligheten att ge fler bättre vård, vilket ingen tidigare sagt nej till. Vad ska man då spara någonstans? Jo, då får man antagligen spara pengar på annat håll genom att skära ner på personal, renoveringar etc. 

Nej, det som jag anser att man istället borde göra, något som man inom svensk sjukvård är väldigt dålig på, är att diskutera prognos och olika alternativ med patienterna själva. Det finns så många patienter med svåra sjukdomar som troligen är nöjda med livet och som egentligen skulle vilja vara hemma den sista tiden istället för att plågas av biverkningar av olika medicinska ingrepp inlagda på en vårdavdelning. Tror att det inom sjukvården finns en rädsla att prata om döden, ofta pga. att vårdpersonalen själva är unga, medan många patienter är så pass gamla att de tänkt på döden mer eller mindre varje dag de senast 20 åren.

Om man tycker att det är etiskt fel att inte behandla alla alltid kan man fråga sig om det är mer etiskt rätt att personen istället dör med smärtor på en vårdavdelning i sviterna efter en operation där man redan från början visste att chanserna att lyckas var små. 

Tycker det är synd att man trots fallet med Kalle missat chansen att diskutera vilken vård Svenska medborgare vill ha under sina liv och inte minst vilken behandling de vill ha i slutet av sina liv.