Bensin på Gillberg-Kärvfe-elden
Såg för några veckor sedan sista 10 minuterna av en SVT dokumentären "Fördärvet" som handlade om Gillberg-Kärfve. För er som inte känner till bakgrunden till det hela kan man i korthet läsa om det här. Eftersom artiklen är skriven 2005 kan tilläggas att Gillberg och Göteborgs universitets dåvarande rektor Gunnar Svedberg i juni 2005 dömdes till villkorliga domar och dagsböter för att inte ha lämnat ut det forskningsmaterial som Kärfve begärt. Gillberg överklagade till hovrätten som fastställde tingsrättens dom. Gillberg begärde resning i HD men beviljades inte prövningstillstånd. Han har därefter anmält ärendet till Europadomstolen. Det finns betydligt fler aspekter och detaljer vad det gäller konflikten och i princip allt som är skrivet om dem på nätet är antingen skrivet av anhängare till Kärfve eller Gillberg.
Inte heller "Fördärvet" är ett opartiskt inlägg i debatten, vilket man nog skulle kräva av ett public service företag. Av ren nyfikenhet gick jag in på SVT's hemsida för att se hela dokumentären då jag misstänkte att den säkert skulle debatteras. Mycket riktigt så gick "tangentborden varma" på SVT's diskussionsforum (och på många andra forum).
Efter att ha läst ett antal inlägg insåg jag att de antingen var skrivna av anhängare till någon av de båda kombattanterna och att i stort sätt alla inlägg handlade om programmet varit partiskt och/eller om Gillberg och Kärfve hade rätt i sak, dvs. enkelt sagt om sjukdomen damp och ADHD finns eller inte. Jag kommer inte att lägga mig i den debatten och har egentligen ingen kunskap i området för att uttala mig om det över huvudtaget. Men det som jag tänker ta upp som jag tycker är verkligt intressant är att ingen verka vara intresserad av att diskutera Gillbergs själva agerande i sak, dvs. en forskningsetisk vinkling av det hela.
Att en professor, en person med den högsta akademiska titeln man kan få, och som ska vara ett föredöme för studenter och forskare, agerar på ett sätt som gör att man inte kan granska hans forskning öppet tycket jag är anmärkningsvärt. Det är egentligen oväsentligt om han har fuskat eller inte. Det märkliga är att både han och Göteborgs universitet (GU) verkar ha motsatt sig en oberoende granskning. Vad jag har förstått så har en forskare från GU fått tillgång till materialet i fyra timmar och han kunde inte styrka att någon oegentlighet begåtts (men vem kan det efter fyra timmar och 22 hyllmeter material). När Gillberg senare inte följer kammarrättens dom utan istället förstör materialet (jag vet att det inte var han som gjorde det, men det är mer än hyfsat naivt att tro att tre av hans kollegor (däribland hans fru) skulle förstöra över 20 års forskning utan hans tillstånd eller vetskap) har han för alltid omöjliggjort en granskning som skulle kunna komma fram till att han inte fuskat. Eftersom man inte längre kan styrka oegentlighet inom hans forskning så finns det inget som har hindrat att han nyligen fått ett anslag från Vetenskapsrådet på 2,5 miljoner kr.
Akademin i allmänhet och forskningen i synnerhet bygger på en öppenhet, noggrannhet och öppenhet. För att kunna verka som forskare krävs att allmänheten har ett förtroende för den forskning som bedrivs. Då är en sådan här historia förödande. Jag är av den åsikten att Gillberg och GU skulle ha fått en strängare påföljd, även om Gillberg skulle kunna anses ha rätt i frågan om existensen av DAMP/ADHD. GU och Gillberg har på allvarligt sätt misstänkliggjort forskningen och kan på ett allvarligt skadat synen på det arbete som Sveriges olika forskare bedriver.
