SJ II

Har varit hos min numera 30-åriga bror i Linköping i helgen. I vanlig ordning förlitade jag mig på att SJ skulle ta mig tryggt, snabbt och säkert fram och tillbaka. Jag har nog slutat förvänta mig att tåget ska vara försenat eftersom tåget varit i tid de senaste gångerna jag åkt. Inte heller denna gång kan jag klaga på punktligheten hos SJ. Däremot så innebär deras nya biljettsystem att det är stört omöjligt att få en biljett till ett hyfsat pris om man bokar ett par veckor innan man ska åka. Hade is i magen och tänkte att priserna kanske sjönk ju närmre avgångstid man kom, men icke. Över 700 spänn ska det tydligen kosta att åka 2,5 h om man inte bokat biljetten 3-4 år i förväg.


Det är synd, för jag gillar att åka tåg. Tycker att det är skönt att behöva ha så mycket dötid som när man flyger där man måste åka långt ut till en flygplats för att checka in och där man måste sitta och vänta trängas. På ett tåg kliver man på mitt i en stad har sin plats och kliver av mitt i en ny stad. Tåg känns tryggt och säkert och inte som flyg där man hela tiden känner att man utmanar fysikens lagar. Och inte bara då att man trotsar tyngdlagen man måste klara utmaningen att fysiskt faktiskt få rum med fötter, ben och torso i en flygplansstol.


Det slutade med att jag köpte en förstaklassbiljett för 20 kr mer än vad en vanlig andraklassbiljett skulle ha kostat. Då behövde jag i alla fall inte bekymra mig om benutrymmet. Det var hursomhelst en intressant känsla. Inte bara åka första klass, utan faktiskt ha betalt för det och på något sätt "var värd" konduktörens uppmärksamhet och vänliga ord om var tidningarna, kaffet och frukten som det bjöds på fanns. Efter ett kort besök i bistron så kunde jag inte heller låta bli att känna mig lite för mer och se ner på alla "vanliga människor" som satt och trängdes i andraklass, fullt med gråtande barn och gångar belamrade med väskor. Det var en väldig kontrast då jag kom tillbaka till min plats. Jag satt i en tyst kupé, det var således tyst och stilla, det vackra svenska landskapet (om man bortser från Nässjö) susade förbi utan för fönstret i en sakta neråtgående sol. Satt och blev lite filosofisk och jag kunde verkligen förstå SJ:s gamla reklambudskap med "en inre resa". Tyckte att livet inte var så dumt i alla fall.

image109
Foto: Kasper Dudzik, www.sj.se


På vägen tillbaka så fick jag dock trängas med pöbeln i andra klass. Var trött och försökte sova men väcktes ständigt att två högljudda skrikande ungar. Det svenska landskapet visade upp en annan sida. Det var grått och trist och molnen hängde tunga. Helt plötsligt ländes livet inte alls lika kul. Insåg att jag skulle jobba imorgon och att jag skulle komma hem till en tom tråkig lägenhet. Jag blev därmed påmind om att jag fortfarande var singel och kunde inte låta bli att känna mig kanske en smula bitter däröver.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0