Pukly Puck, Nifrom och andra hallucinationer
Satt och funderade över det faktum att man som barn under 80-talet i princip fick se all barn-TV som var producerad för barn. Trots att det fanns barnprogram och även tecknade serier som kanske inte var lämpade för barn fanns det egentligen ingen debatt om detta. Den enda debatten som existerade var huruvida Staffan Westerberg förstörde en hel generation eller inte, och den diskussionen kom först när de som sett serien växt på sig så pass att de kunde reflektera huruvida de var förstörda eller inte. Staffan Westerberg fick ju fortsätta att producera barnprogram under en stor del av 80-talet... alla kanske inte lika vilse som "vilse i pannkakan". Andra serier som visades då har nu börjat att diskuteras huruvida de är lämpliga. Att se Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta" och tvingas konfrontera döden och det faktum att den kan inträffa när som helst, även när man är barn, är kanske inte alltid jättelätt för ett barn att handskas med. Det debatteras om det är lämpligt att en av figurerna i Teletubbies ev. är bög (vad är problemet om han skulle vara det?) och att Kalle Anka går utan byxor. Men Kalle har gått utan byxor länge och det är märkligt är att det som var okej för 20 år sedan nu ifrågasätts... kan någon svara på varför?
Ett annat exempel är Bamse. Trots att Bamse funnits sedan 1966 tog inte diskussionen om Hel-ylle-Bamse var kommunist eller inte (och om det var lämpligt för barn) fart förrän i slutet av 90-talet, då en uppsats om Bamses politiska värderingar publicerades. Där fanns bl.a. att läsa:
"I Beijing finns världen största torg [...] Den himmelska fridens torg. Där samlades den 1 oktober 1949 miljoner människor för att höra Mao Zedong utropa Folkrepubliken Kina. Landet var befriat från de krigsherrar, affärsmän och utlänningar som tidigare styrde. Före denna befrielse svalt vissa år många miljoner människor ihjäl. Efter 1949 har man delat på maten mer rättvist och ingen svälter. Det är en av 1900-talets viktigaste händelser - var fjärde människa på jorden är ju kines." (BA 4/83, sid 19)
Kritik riktades även mot Bamse-författaren Rune Andréasson efter att nedanstående serie publicerats:
Den publicerades första gången 1988 (nr 10), och repriserades i nr 4, 2003, och det var först då debatten om drogerna startade.
När man är inne på ämnet droger så kommer man av någon anledning att tänka på Professor Balthazar och kanske framför allt Dr Snuggles. Här pratar vi alltså om en figur som åker till Regnbågens land, dricker te med en rosa kamel (Puckly Puck), besöker den elaka häxan Valborg Vinägerflaska som bor i salt- och pepparbergen, pratar med Kosmoskatten som har en otroligt knepig röst, för att nämna några...
Hur som helst en rätt märklig serie. Men bitarna föll på plats när jag fick höra att Dr Snuggles skapare var holländare och rökte på rätt duktigt. Klart att man ser rosa kameler då... Fick för att mig att leta rätt på några av dessa skadliga barnserier och gärna någon som hade något belägg för att Dr Snuggles skapare gick på LSD.
Men vad finner jag? Dr Snuggles skapare, Jeffrey O'Kelly är från Irland! Han kom dessutom på figuren när han (enligt honom själv) satt och drack te i lobbyn på Regents Palace Hotel i London. Förutom att jag känner mig lurad så kan jag inte förstå hur man kommer på en sådan serie utan att minst vara rejält full.
Foppa! Vad har du gjort?
För ett par år sedan såg man bara skorna på sjukhus och andra ställen där man har inneskor under arbetsdagarna. Men nu sprids dessa tofflor likt en löpeld. Folk har på sig Foppatofflor överallt... och det är inte vackert. Foppa-toffeln har likt Ragnar Dahlberg, "Ring så spelar vi" och TV-kannan blivit en del av det svenska folkhemmet. Crocs har blivit en "folktoffel". Men eländet tar inte slut där... förutom alla billiga kopior, som gör att så riskerar vi nu att överdrösas av en mängd nya produkter i Foppa-toffelns spår, t.ex. andra skor och skjortor.
Det är fascinerande att de allra flesta har en åsikt om denna toffel. Det finns få saker som kan väcka så mycket engagemang hos folk som Foppa-toffeln. Men det är klart, är det en folk-toffel så är den. Folk bråkar om den bara är bekväm och om är snygg också. Det finns folk som menar att den är så ful så det inte spelar någon roll hur bekväm den är, den skall inte bäras till vardags. Överallt poppar det upp olika forum och diskussioner, för eller emot. Folk tycker till på facebook (finns över 10 000 som är med i grupper som hatar Foppa-toffeln), Dagen Industri och Sydsvenskan... testa bara att söka på Google efter Foppatoffel+hatar, respektive älskar. Detta är inte första bloggen som hanterar detta ämne...
Jag tror att som vanligt när det handlar om jordnära konkreta saker så kan varje svensk vara med att tycka. Annat är det med politik och saker som kan vara svårare för gemene man. Föreslå en lag med ett förbud mot Foppatoffeln och ni kommer helt plötsligt se folk gå man ur huse för att demonstrera på 1:a maj och dagstidningarna skulle få utöka med en extra bilaga med alla insändare för och emot en sådan lag.
För alla er som har, eller ens funderar på att skaffa Foppa-tofflor som ni tänker använda privat... SLUTA!!! Prata inte med mig om hur sköna de är. Prata inte med mig över huvudtaget, ring mig inte och bo inte i min stad. Sluta helt att förpesta min värld. Det är ingen ursäkt att de är sköna att gå i. Många männsikor tycker det är skönt att gå nakna, men de gör det hemma och inte på stan. De som gör det blir uttittade, utskrattade och arresterade, något som man borde överväga för alla de som bär Foppatoffeln på offentlig plats.
Måste apprå på Foppatoffeln avsluta med en fräckis som min gode vän Broder A berättade för mig i:
- Vet du vad som är likheten mellan 16-åriga tjejer och ett par Foppa-tofflor?
- Båda är sköna att sätta på, men fruktansvärt pinsamma att gå ut med.
Lite mer manligt kvinnligt
- Du kanske ska bli barnmorska? (Följt av ett skratt)
- Ja, kanske det... men vad är det som är så roligt?
- Du kan ju inte få barn...
- Nej, jag vet... Jag är man, vi har den egenheten.
- Men du kan ju inte bli barnmorska eftersom du inte vet hur det är att föda barn.
Det hela är ett rätt märkligt resonemang och finns i stort sätt bara när det gäller manliga barnmorskor (brukar inte ens vara samma argumentation när det gäller manliga gynekologer). Barnmorskeyrket är tydligen ett av få (om inte det enda) där personlig erfarenhet går före utbildning och erfarenhet vunnen genom yrkesutövandet. Det skulle med andra ord inte kunna finnas några barnmorskor som inte fött barn, de som fanns skulle bara kunna vara med på förlossningar som gått till precis som deras egna. I förlängningen skulle manliga läkare inte kunna vårda kvinnor över huvudtaget. Tänk om samma resonemang var gällande inom den övriga sjukvården...
- Nej tyvärr Fru Mjällom, jag kan tyvärr inte göra någon bypassoperation på dig, jag lever sunt...
eller
- Om Systern är snäll och säger till familjen från Krokom att vi inte kan operera förrän Överläkare Ragnefjord kommer. Han har varit med om en riktig bilolycka, jag har bara vurpat full på cykel...
Resonemanget är helt otänkbart inom psykiatrin...
- Nej, jag kan inte hjälpa dig alls. Jag är normal.
Nu kan ni vara lugna... Jag tänker inte bli barnmorska. Men inte för att jag inte tycker det är tänkbart utanför att jag sedan länge anser att man inte ska blanda yrke och hobby.
Smakfullt smaklöst
Behovet att etikettera manligt och kvinnligt
När jag träffar människor som jag inte känner, eller som rättare sagt inte känner mig, får jag nästan alltid frågan om jag som sjuksköterska kallar mig skötare eller om jag kallar mig sjuksköterska eller kanske till och med manlig sjusköterska. Jag brukar då snällt förklara för dem att skötare är någonting annat och att yrkestiteln är sjuksköterska och att mina patienter förhoppningsvis uppfattar att jag är man och att detta inte behöver klargöras ytterligare.
Det stör mig mer och mer att det viktiga för folk är vad man kallas och inte vad man uträttar. De ställer dessutom ofta frågan på ett sätt där det är underförstått att jag nedvärderar mig genom att inte poängtera att jag är just manlig sjuksköterska, som om det skulle vara lite finare än bara sjuksköterska.
Inom sport förkommer prefixen dam- respektive herr- när damer och herrar inte tävlar på samma villkor där det mest handlar om att förtydliga vad man pratar om. Såg en glimt av en TV-sänd boxningsgala. De annonserade sändningen som just damboxning, men när sändningen väl var i gång pratade man inte om boxarna som "kvinnliga boxare" eller "boxerskor" utan kort och gott boxare eftersom det var rätt uppenbart att det var just kvinnor som boxades. Ännu mindre använder man sig av olika genus på utövarna när man pratar med dem. Man tilltalar dem som fotbollspelare, rallyförare och skytt.
I min legitimation står det sjuksköterska, så det är väl det jag är. Jag är sjuksköterska och man, det ena behöver inte utesluta det andra.
Det borde inte förkomma olika prefix som manligt och kvinnligt inom yrkeslivet där man faktiskt arbetar på samma villkor och samma arbetsuppgifter. Det är dessutom vanligare att män i traditionella kvinnoyrken får epitet som förtydligar att de är män än vise versa. Har givetvis att göra med att nästan alla yrken är mansyrken eftersom kvinnorna var hemmafruar förr i tiden. Hade varit jobbigt att säga busschaufförska, konditorinna etc. Det enda yrket som jag kan komma på strider mot strömmen är brandman, där man fortfarande säger kvinnlig brandman. Tror att det har att göra med att kvinnor fortfarande inte är accepterade inom detta yrke. Jämför t.ex. med polisman där även kvinnor kallar sig polismän.
Kom på ett annat ?yrke? där man poängterar just det manliga? nämligen manlig prostituerad. Prostituerad är ju också ett yrke som är ett traditionellt kvinnligt yrke? Skillnaden är dock att man inte utför exakt samma arbetsuppgifter. Dessutom om man inte var tillräckligt tydlig skulle en förväxling lätt kunna ske med oanade konsekvenser. Kom ihåg vad som hände när Cornelis Vreeswijk raggade upp två nippertippor som sedermera visade sig vara nippertuppor. Det hela slutade med Cornelis jagade ut dem med en kökskniv, blev anmäld och dömd till misshandel och olaga hot och fick fängelse i en månad. Så kan det går om man inte är noga med könsetiketterna?
Så här ser jag sällan ut på jobbet (å ingen annan heller för den delen)...
Jämt skägg
Kognitiv Kniv Beteende Terapi, K-KBT
Terapiformer och psykologi är ngt som ofta dryftas i min familj... kanske inte så konstigt då min mor jobbar inom barnpsykiatrin och min bror numera är psykolog. Jag har förtroende för psykologer och terapeuter men frågan är om de ibland har lite för stort förtroende för sig själva?
Läste att i Norge har en man dömts till sluten psykiatrisk vård efter ett knivmord på sin dåvarande fru och hennes två barn. Hans psykiatriker kom fram till att mannen efter detta utvecklade en knivfobi och för att bota denna fick mannen sova med olika knivar under kudden. Det började med en smörkniv och skulle sluta med en förskärare. KBT är en bra behandlingsmetod i många fall, men här kanske man har gått en smula långt ändå...
Jag tycker att man alltid ska försöka tro gott om alla och att alla kan bättra sig, men frågan är inte om läkarens uttalande om patienten när detta uppdagades är lite väl naivt: "Jag har känt honom länge. Han är inte farlig för andra". Detta säger han efter att han mördat tre personer men kniv! , lugnar läkaren Alf O Lund. Mannen dömdes till 2003, efter att ha mördat sin fru och hennes två små barn med kniv. Men Lund fortsätter: "Patienten kommer inte att tillgripa kniv igen. Han har tänkt efter när det gäller de här morden".
Ja, det var ju skönt att höra... Men som psykiatriker borde man väl ha hört talas om någon psykiskt störd person som begått samma typ av brott flera gånger, trots terapi. Jag menar, det finns säker en uppsjö av "vanliga" fångar som ångarar sina brott, uppträder exemplariskt i fängelset men som blir återfallsförbrytare så fort de hamnar i vissa sällskap eller miljöer. Samma sak borde rimligen gälla psykiskt störda. Det sista som jag skulle vilja göra då är att ge en före detta knivnördare en bättre realtion till sina knivar... måste diskutera detta med min bror.
Nyttig erfarenhet
Ta tabletten Tramadol, ett Morfinlikanande preparat som finns i styrkorna 50 och 100 mg. Det är inte ovanligt att patienter får upp till 400 mg/dygn, ofta tillsammans med 4 g Panodil/dygn. Jag har själv ätit just Tramadol. En idiot som jag spelade innebandy med (eller rättare sagt mot) skickade medelst en armbge i ryggslutet mig in i bänk, något som resulterade i ett styck rejält stukad tumme.
För att kontrollera att inget var brutet eller avslitet begav jag mig till stadens akutmottagning där jag emellertid möttes av beskedet att det var sju timmars väntetid. Jag valde att, istället för att tillbringa natten på sjukhuset, åka hem med en Tramadol, den svagare styrkan, och en Panodil istället. Effekten av dessa två tabletter, en åttondel av vad många patienter får, var något i stil med "stor klubba i bakhuvudet". Jag har aldrig sovit så gott...
Ett mindre lyckat exempel på hur man inte ska göra för att undersöka effekteb av läkemedel kan jag tillskriva min mor. Min syster skelade med ena ögat som liten och fick därför ögondroppar i det "friska" ögat för att därmed träna upp det svagare. Min mor tyckte att min syster var kinkig och uppträdde konstigt när hon fått ögondropparna och sa också detta till en läkare. Läkaren blir riktigt irriterad på min mor eftersom hon inte hade en aning om vad hon utsatte sitt barn för och rekommenderade således henne att själp prova.
Sagt och gjort. Bara det att min mor valde att göra det en morgon innan hon skulle till jobbet... och att hon gjorde på båda ögonen. Hon såg inte ett smack. Men läxan fick avsedd effekt. Hon gnällde inte mer på min syster angående hennes medicin.
Vem bestämmer verkligheten?
I veckan har Universitetssjukhuset i Lund haft operationsstopp pga. av för hög patientbelastning. Läste i SDS att man i måndags kväll hade 58 överbeläggningar och fortfarande ett stort tryck på akutmottagningen. I artiklen uttalar sig Henrik Hammar (m), regionråd med yttersta ansvar för skånes sjukvård, om huruvida Region Skånes hårda sparbeting (USIL ska spara i runda slängar 200 miljoner) har något samband med krisläget. Han svarade: " Nej, annars har det ju fungerat bra i sommar. Det har varit väldigt lite skriverier om vårdkris."
Man kan fråga sig om Hammars bild av verkligheten endast består av de delar som beskrivs i tidningen. Jag har alltid trott på det omvända, att tidningarna endast består av delar av verkligheten.
Mitt råd till bästa regionråd Hammar är att om man vill veta hur verkligheten ser ut så kan man börja med att besöka den i stället för att bilda sin hela bild av vad andra skriver om den. Det har varit kaos på USIL sedan juni.
Passade f.ö. på att vara ledig från måndags eftermiddag och en vecka framåt. Var inte helt missnöjd med min ledighet när jag vaknade upp i tisdags och läste om sjukvårdskaoset.
