magnus sandberg

Har insett att det är svårt att gissa folks ålder. Nu när man så sakteliga börjar närma sig 30 (jag är dock fortfarande närmre 25) så inser man att det kan vara svårt att avgöra om någon är 16, 19 eller 28.

Första gången jag på allvar insåg detta var för något år sedan när jag satt på tåget mellan Stockholm och Lund. Hade tänkt utnyttja min resa till att sitta och jobba och skriva. Konduktören på tåget var en smått galen skåning (ni har säkert mött honom) som kommenterade allas biljetter. Alla som skulle till Skåne, allra helst Malmö, fick godkänt, medan alla andra bara åkte på rätt håll. Hur som helst hamnade jag bredvid en ung snygg tjej och vi började givetvis prata om den galne konduktören. Vi hade hur trevligt som helst och det visade sig bl.a. att hon pluggade på universitet i Linköping och vi hade så trevligt att jag inte fick något gjort alls av allt jag hade tänkt göra. Efter att hon klivit av klev det på en ny ung tjej, hon såg inte alls yngre ut än den första. Det visade sig att hon skulle till Lund och jag kunde inte tro min tur att ha hamnat bredvid två unga snygga tjejer när jag i vanliga fall bara hamnar bredvid gamla pensionärer. Vi började också prata men efter ett tag så insåg jag att jag faktiskt var tvungen att jobba lite i alla fall. Det gjorde henne ingenting allas eftersom hon var tvungen att plugga matte. När hon plockat upp sina böcker sneglade jag lite försiktigt för att se vad hon läste för kurs (hade ju trots allt läst ett helt år på LTH). Insåg dock efter ett tag att hon inte alls pluggade högskolematte.

Tyckte det var riktigt pinsamt och ägnade mig istället åt mitt arbete. Efter ett tag tänkte jag att jag skulle kolla vilken gymnasiekurs hon pluggade. Insåg efter ett tag till min stora förfäran att hon inte pluggade gymnasiematte heller. Hon satt minsann och pluggade högstadiematte.

Tack och lov så hade jag inte gjort någon antydan om hur gammal jag trodde hon var. Vi konstaterade senare att jag var ganska precis tio år äldre än henne. Hon passade på att ställa massa frågor om valet till gymnasiet och jag fick därmed chansen att briljera som SYO-konsulent.

Tror att det har att göra med hur gammal man känner sig. Känner man sig inte gammal så har man inga problem att umgås med yngre eftersom man själv fortfarande ser sig själv är så ung. Problemet är att de yngre som man då umgås med sällan känner sig så gamla som man själv är. Vilket följande ankedot visar. Min mor berättade att hon vid något tillfälle (också på ett tåg) hamnade bredvid en lumpare. Hon insåg att hon var ett stycke äldre, men inte så våldsamt mycket och hon tyckte att hon var ganska ungdomlig. Det var i juletid och hon hade lite glögg med sig så hon passade på att bjuda den unga mannen på lite glögg och pepparkakor. De satt och småpratade och min mor tyckte väl att hon låg på ungefär samma nivå som den värnpliktige. När killen skulle gå av så ville han tacka för glöggen och tänkte att han kanske skulle kunna bjuda igen min mor på något så han rotar i väskan och ställer frågan "Vill tant ha en banan"? Min mor som ena stunden känt sig ungdomlig kände sig med ens 20 år äldre än vad hon egentligen var.

Har tack och lov insett att det inte bara jag som har problem med att gissa folks ålder. Satt på ett fik med T häromdagen. Servitrisen (som givetvis är väldigt söt) kommer fram för att duka av och T frågar försynt om hon jobbat på stället länge. Hon svarar "Nej, jag är bara här på prao". Jaha sade T, för vad kan man annars säga?

                      36 år?                 18 år?            12,5 år?            

Satt och slötittade på SVT idag. Fastnade för en förläsning från kunskapens dag. Talare var Fredrik Härén, en person som utsätts till årets talare 2006. Han var onekligen en bra talare, men han var dessutom en väldigt intressant sådan. Föredraget som han höll handlade om utvecklingen i världen och att Sverige och övriga länder har kommit på efterkälken pga. att vi är så nöjda med det vi har, att vi saknar fantasier och drömmar eftersom vi är övertygade om att vi lever i ett perfekt samhälle som inte kan bli bättre. I sin argumentation visade han på olika sätt hur tiden verkar stått stilla i en stor del av västvärlden, bl.a. använde han sig av exemplet att  hus byggs på mer eller mindre samma sätt som på 60-70 talet. Vi saknar till stor del ambitionen att göra saker bättre eftersom vi är nöjda med det vi har. Vi har verkligen blivit Svenssons i mellanmjölkens land.

Ett annat "byggrelaterat" exempel som visade bristen på drömmar och visioner var frågan om världens högsta hus. Under Europas utvecklingsera låg världens högsta hus i Europa. När folk emigrerade till Amerika fanns nya möjligheter och nya drömmar så det blev naturligt att de högsta byggnaderna byggdes där. Men USA har inte byggt världens högsta hus sedan 1970-talet. Nu har i stället världens högsta byggnader poppat upp i Asien och fler är på väg. Nu är världens högsta hus inget mått på utveckling i ett land, men för att lyckas bygga världens högsta hus krävs helt plötsligt nya idéer i form av nya hissar, avlopp etc. och det driver utveckling framåt. Återigen menade Fredrik Härén att det faktum att vi är nöjda med att saker är som de alltid varit hindrar oss att utvecklas vidare.

Synen på oss själva visas inte minst i hur vi har namngett västvärlden (developed countries) resp. u-länderna (developing countries). I namnen säger vi att västvärlden är färdig utvecklade, dvs. att vi inte behöver utvecklas mer, medan u-länderna fortfarande utvecklas. Fredrik Härén menar att utvecklingsländerna nu i många fall har utvecklats förbi oss i många avseenden. Det han därmed ville ha sagt var att vi i Sverige skulle ändra synen på oss själva och vårt samhälle och återigen göra Sverige till ett utvecklingsland.

Kommer spontant att tänka på två historier som visar hur "det rätta svaret" inte alltid behöver vara det enda rätta svaret. Det finns ofta fler svar om vi bara rör oss utanför de traditionella ramarna. Det finns en historia om hur Albert Einstein delade ut ett omprov till sina studenter. Einstein var en lärare som krävde mycket av sina studenter och tentorna var ofta väldigt svåra. Givetvis hade studenterna pluggat på föregående tenta. En av eleverna räckte upp handen och sade förvånat: "Men Herr Einstein, det här är ju samma prov som vi fick förra gången...?" "Ja", svarade Albert Einstein, "frågorna är desamma, men svaren är annorlunda..."

Den andra historien handlar om en elev som i läxa fick i uppgift med hur man med en barometer skulle kunna mäta höjden i ett högt torn. Eleven föreslog flera lösningar bl.a. att gå upp på taket och släppa ner barometern i ett snöre tills den nuddade marken och sedan mäta längden på snöret, gå upp på taket och släppa ner barometern från taket och ta tid på hur lång tid det tar innan den träffar marken för att sedan räkna ut höjden med hjälp av en formel och att ställa barometern bredvid huset och mäta längden på barometerns skugga för att sedan mäta längden på barometern, mäta jag längden av husets skugga och räknar sedan ut husets höjd genom att jämföra med barometern.

Eleven fick underkänt eftersom läraren ville att man skulle svara att först mäter man lufttrycket vid marken och sedan går man upp i huset och mäter lufttrycket där och därefter kan man räkna ut höjdskillnaden genom att använda en formel. Det sägs f.ö. att att eleven i fråga var Niels Bohr, dansk Nobelpristagare i fysik.

Poängen är att det inte finns rätt sätt och fel sätt utan rätt sätt och andra sätt. Utanför aulan på Uppsala universitet står filosofen Thomas Thorilds devis "Att tänka fritt är stort men tänka rätt är större". Det visar tydligt den svenska mentaliteten. Skulle hellre vilja säga som en av mina stora idoler Tage Danielsson en gång sade: "Att fritt är stort. Att tänka om är större".

Flera exempel hur trångsynta vi svenskar kan vara hittar du här i ett smakprov från en av hans böcker.

Har ni någon gång möjligheten så gå gärna och se Fredrik eller se hans föreläsning när den visas i repris

Latinet vid Lunds universitet är räddat! Åtminstone för ett par år. En stiftelse har donerat pengar för att rädda det gamla antika språket. Eftersom latinet är ett ganska dött språk så ser framtiden inte särskilt ljus ut, även om det är en mycket viktig del av vår historia. Språket hade kunnat ha en annan ställning idag. Fick höra att på den tiden det frågeprogrammet "Fråga Lund" sändes på SVT fanns en latinprofessor bland "de lärde i Lund". Har för mig att det var Birger Bergh. Han var före sin tid var det gäller Europeisk gemenskap och föreslog i ett program att latinet skulle göras till huvudspråk i hela Europa. Det skulle, enligt honom, inte vara så svårt eftersom alla språk mer eller mindre härstammar från latinet. På så sätt skulle man kunna resa i hela Europa och alltid utan problem kunna göra sig förstådd. Antagligen sades det med en smula ironi, hursomhelst fick förslaget inget gehör.

Han tänkte kanske inte på att engelskan skulle bli ett så dominerande språk. Det är inte allt för länge sedan som tyska var andraspråk i den svenska grundskolan istället för engelskan. Engelskan är t.ex. också en förutsättning för den Amerikanska dominansen i världen. Hade Bush varit en storpolitiker i fall engelskan inte varit ett världsspråk? Troligen inte eftersom han med största sannolikhet inte har förmågan att lära sig ett främmande språk. Han kan ju knappt prata engelska. Så hade engelska inte varit ett världsspråk kanske vi hade sluppit Bush.

Det är rätt intressant att vi identiferar och ser upp så mycket till ett land som ligger på andra sidan jorden. Varför visas t.ex. i stort sätt bara Amerikanska filmer istället för Indiska eller för den delen Kinesiska eller Franska.  Vi glömmer bort det vi har nära. Vi ser på vår höjd en dansk dokumentär eller dogmafilm. När tittade vi på tysk dokusåpa senast eller en schweizisk komediserie? Vi är helt fast i engelskan och ratar det andra. Det finns bara en sak som kan få folk att ändra sig, pengar. Fler och fler inser att nyckeln till att kunna ta del av flera av de stora asiatiska växande ekonomierna är att lära sig deras språk.

Just att göra sig förstådd i Europa kan vara ett problem. Det vet alla som försökt prata engelska med bönder på den franska landsbygden. I vissa länder är dialekterna så svåra att man har svårt att förstå varandra från olika landsändar. Då tänker jag inte bara på att Stockholmare har svårt att förstå skåningar utan även hur vissa tyskar har svårt att förstå t.ex. Tyrolertyska. Värst är troligen danskan. Eller vad sägs om följande norska sketch med bl.a. Atle Antonsen (från bl.a. Nissene på låven):

När jag ändå är inne på att ge journalister skit för dåliga eller meningslösa artiklar så är det lika bra att fortsätta på inslagen väg. Jag kan till viss del acceptera att man ibland publicerar artiklar med litet eller inget nyhetsvärde. Det kanske trots allt sitter någon tjomme någonstans som faktiskt tycker att det är intressant att läsa ifall en katt går in på en bokhandel I Karlskrona för att sedan gå ut igen (en sådan artikel publicerades f.ö. i Blekinge läns tidning för en sisådär 30 år sedan). Men när man följer upp en dålig artikel med ytterligare reportage så är det bevis på dåligt omdöme.

Göran Persson föreläste om härskartekniker i Norge häromdagen. Inte nog med artikeln var dåligt skriven (som Snaskefar redan skrivit om). Orginalnyheten publicerades av TV 4 nyheterna. De har dessutom valt att följa upp nyheten (något som även Aftonbladet valt att göra) med att berätta vad det kostar att hyra in GP.  

Nyheten är alltså att det kostade 100 000 kr för ca en timmes föreläsning och att han som statsminister tjänade ca 120 000. Jaha... så? Det är väl varken konstigt eller någon nyhet att duktiga och kända föreläsare tar bra betalt? Har någon av de svenska medierna kollat vad Bill Clinton tar i arvode? Fenomenet är alltså på intet sätt nytt... Jag skulle bli förvånad om ingen av våra tidigare statsministrar gjort samma sak. I USA är detta definitivt ingen nyhet, men där skriver man istället om vilken typ av föreläsningar Clinton ger och för vilka organisationer. Det hade varit trevligt om svenska nyhetsmedier skulle kunna ge en lika nyanserad bild istället för att hålla på att jämföra vad det kostar att hyra GP med hans lön som minister (även om Washington post gör samma jämförelse med Bill). GP jobbar ju även för ett bolag som rimligen tar en rätt stor del av inkomstkakan. Det även en skillnad på att jobba för staten finansierad av skattemedel och som underhållare där efterfrågan styr priset. För föreläsare är i någon mening ändå underhållning, även om GP inte uppträder som den pajas han ibland var. Artister och musiker är oftast väldigt duktiga på att ta betalt. Europe ville t.ex. ha 1 miljon för att spela på Lunds Efterkarneval. Det blev för dyrt så vi fick nöja oss med E-type som var billigare.

Avslutar dagens sågning med några intervjuer. Den ena är den sämsta intervjun jag läst på länge. Aftonbladet har intervjuat Fredrik Reinfeldt. Rubriken är "Filippa har aldrig bakat" där Aftonbladet "avslöjar" att Filippa Reinfeldt inte bakar trots att det i tidningen Amelias senaste julnummer verkar det som hon bakat mandelmusslor. STOPPA PRESSARNA!!! Låter det inte intressant? Läs och lid.

Trots att det egentligen inte var någon nyhet har givetvis en riksdagspolitiker nappat på frågan om kungen och hans medaljer som jag rapporterade om igår. Hillevi Larsson (s), ordförande i Republikanska föreningen, blir enligt artikeln bestört över resultatet. Men om man kikar på listorna över vilka som får medaljer så är det Överbefälhavare, Riksbankschefer, fd. stadsministarar, andra fd. ministrar som varit politiker i minst 320 år (t.ex. Alf Svensson), landshövdingar, professorer och en och annan idrottsstjärna eller artist.

Eftersom vi uppenbarligen inte har kommit så långt i vårt jämställdhetsarbete i samhället så innehas dessa poster i väldigt hög utsträckning av män. Det är väl då fullt rimligt att dessa män blir de som får medaljer... är det konstig? Måste säga att Larssons attack är ett av de mest missriktade politiska hugskott som jag varit med på länge. Uppenbart med syfte att tjäna snabba billiga politiska poäng, för vilken annan politiker jobbar annars på en söndag? Jag menar riksdagspolitikerna har sommarlov från lekskolan i riksdagshuset till mitten av september.

Som sagt intressant hur en icke-nyhet kan vara nyhet två dagar i rad.

Måste slutligen bara säga att det är hejdlöst roligt med programledaren som kräks i TV, tror att det beror på programmets låga kvalité och usel programidé. Apprå på kräkas så kan jag inte låta bli att visa följande klipp på en tyska(?) bröllopssångaren. Märk hur han inte får upp den enorma mikrofonen utan man ser bara sladden i mungipan.

Som vanligt märktes det i dagens tidningar att alla journalister ville sluta så fort som möjligt inför helgen. Tidningarna har bland annat rapporterat följande icke-nyheter:

• Kungen ger fler män medaljer än kvinnor - Vem kunde ana att kungahuset kunde vara konservativt?
• Endast 1 av 4 kommuner i landets leds av kvinnor - Va? Är kommunalpolitiker långsamma? Och vem kunde tro att allt deras prat om jämnlikhet var mest... ja just prat?
• Bush hävdade att Mandela var död - Var det någon som inte visste att Bush var en idiot?

Har på den sista tiden varit ledig tre av femton dagar. Hur har det kunnat bli så? Vem lägger ett sådant schema?

De flesta arbetsplatser har någon form av personalinflytande, inte mist vad gäller arbetstider och schema, så även Region Skåne. Vi har något på vår avdelning som kallas önskeschema eller "tvättstugeschema". Det innebär följande:

• Du får en bra bit innan schemaperiodens början möjlighet att önska hur ditt schema ska se ut. Du kan lägga in kvällar, morgonpass och vilka helger du ska jobba.
• Efter detta tar "diffingsperioden" vid. Det innebär att man kan se vad alla andra valt för schema och vad det saknas personal respektive finns för mycket personal i förhållande till den bemanning som avdelningen ska ha. Man har då möjlighet att ändra sitt schema (om man vill) så att  det passar verksamheten bättre (denna period brukar vara ett par-tre veckor.
• Efter detta så går den som är schemaansvarig in och ändrar folks schema på de dagar då det fortfarande saknas folk och där folk inte självmant ändrat.
• Tillslut är det slutgiltiga schema klart.

Hela proceduren är helt fantastiskt ur medbestämmanderättsperspektiv. Alla får vara med och bestämma. Men eftersom det är många viljor och att det inom vården dessutom ska passa verksamheten blir det i slutändan ofta så att det färdiga schemat ligger långt från ens önskeschema. "Tvättstugeschemat" ger således blott bara en illusion om att man har en möjlighet att lägga sitt schema. Dels har du ändrat schemat själv under "diffingsperioden" och dels är risken stor att den schemaansvarige har ändrat.

Sverige är utslagna ur fotbolls-VM i Kina... Efter (vad jag fått höra) mediokert spel genom hela slutspelet där det inte går att säga så mycket mer än att de spelade som sämst när de behövde spela som bäst. Var ingen som lyckades leverera när det som bäst behövdes (möjligen med undantag av Lotta Schelin). Till skillnad från skade målvakten Caroline Jönsson så anser jag att det är ett fiasko. Ligger man trea på världsrankingen ska man ta sig vidare från ett gruppspel i VM, basta! Det skulle vara som om Itailiens herrlag missade att gå vidare från ett gruppspel i VM, och jag är rätt säker på att flera skulle kalla det för fiasko. Apprå på Italien... är det bara jag som får en viss deja vu' och kommer att tänka på herr VM i Italien 1990? Det finns onekligen ett antal likheter:

De båda gjorde ett imponerande kval. Herrlaget vann sin grupp före bl.a. England efter en supermatch av Hysén på Wembley. Damerna vann också sin grupp och vann alla matcher utom en (som man spelade oavgjort).

Båda lagen hade höga förväntningar på sig efter de lyckade kvalen och lagen klappade igenom trots flera stora stjärnor och nya talanger. Herrlaget hade Hysén, Johnny "Bråttom", Glenn "Atalanta" Strömberg och Brolin. Damlaget hade Ljungberg, Svensson, Seger och Forsberg. Gissningsvis kommer många damspelare att precis som många av herrlandslagets äldre spelare gjorde, tacka för sig efter det pinsamma uttåget ur turneringen i Kina.

Sverige hade både 1990 och 2007 otroligt svårt att göra mål. I de båda turneringarna lyckades de båda lagen endast åstadkomma tre mål vardera.

Mitt intresse för de båda turneringarna var i det närmaste obefintligt.

Till båda turneringarna gjordes officiella låtar. Ingen av dem blev storsäljare. Herrlagets låt "Ciao ciao Italia" gjordes av "Galenskaparna och Aftershave" och även de tillhör mina favoriter inom Svensk underhållning så är nog den låten bland det sämsta som de någonsin gjort (även om det var Lasse Holm som skrev sången).

Som jag tidigare nämnt är jag inte alldeles förtjust i Foppatoffeln. Nu har det kommit nya argument mot denna gräsligt fula tingest. Eftersom jag jobbar med hälsovård kan jag nu konstatera att man bör förbjuda Foppatoffeln av två skäl, dels den överhängande risken för psykiskt lidande (så ful är den faktiskt) och dels pga. att det alltså nu visat sig att Foppatoffeln är en säkerhetsrisk som kan leda till alvarliga skador. 

Förstår ni nu varför vi behöver ett förbud nu?

Härom dagen skrev svenska medier om Kalle Dejemyr i Stockholm med Hunters sjukdom. Hunters sjukdom är en ämnesomsättningsrubbning och drabbar ungefär 1/1 000 000. Nyheten var att Kalle ingått i en läkemedelsstudie och fått sin medicin betald av ett läkemedelsföretag under tre år. Nu när studien var färdig ville givetvis läkemedelsföretaget inte längre stå för fiolerna. Detta skulle Stockholms lansting göra och skulle kosta uppemot 10 miljoner kr/år. Lanstinget i Stockholm tyckte kostnaden var för stor och nekade Kalle medicinen. Där står man nu... hälsominister Göran Hägglund pratade om att man kanske skulle göra en gemensam pott för alla svenska landsting där alla fick lägga pengar och att potten sedan skulle användas till sådana här fall.

Händelsen väcker en del intressanta frågor, inte minst etiska, som är allt annat än lätta att besvara. Frågor som tyvärr ingen har tagit tillfället i akt att diskutera. Frågor som t.ex:
- Ska man alltid ge behandlig/utföra en operation/ge vård bara för att man har möjligheten att göra det? Frågan har givetvis olika svar beroende på om man ser på den ur ett mänskligt/etiskt eller samhällsekonomiskt perspektiv.

Men oavsett perspektiv är frågan mycket intressant.

Om man anser att svaret är nej så hamnar i mycket svåra etiska konflikter och gränsdragningar. När ska man låta bli? Handlar det om ålder? Hur pigg man är? Det finns så många faktorer som kan vara avgörande att man troligen skulle få mycket svårt att motivera varför person A får behandling men inte person B.

Om man svarar ja så får man samtidigt acceptera kostnaderna. Du kan inte längre neka en behandling med motiveringen att det är dyrt eller samhällsekonomiskt lönsamt. I artikeln ställer Kalle själv frågan om man skulle sluta behandla cancer om det blev för dyrt? Svaret är nej. Efter bara tre yrkesverksamma månader har jag en uppfattning om att patienterna redan nu får väldigt kostsamma cytostatikabehandlingar.

Svensk sjukvård befinner sig vid det senare svarsalternativet, möjligen med undantag av fallet Kalle (vilket är just det som gör det så intressant). Trots att man försöker spara för allt vad tygen håller i stort sätt alla lansting och sjukvårdsregioner så kommer hela tiden nya behandlingar, diagnostiseringsmetoder, mediciner, maskiner etc. som är allt dyrare. Eftersom de existerar så finns möjligheten att ge fler bättre vård, vilket ingen tidigare sagt nej till. Vad ska man då spara någonstans? Jo, då får man antagligen spara pengar på annat håll genom att skära ner på personal, renoveringar etc. 

I år är det tio år sedan det första avsnittet av Expedition Robinson visades. Det är få TV-program som har engagerat svenska folket så mycket. Vem minns inte skandallöpsedlarna om mobbnings, fascist- och förnedrings-TV som ivrigt diskuterades av alla. Programmet ansågs skadligt för barn och folket ville att programmet helt skulle tas bort efter det att en av deltagarna tagit sitt liv efter hemkosten till Sverige och innan programmet börjat sändas. Det är få som nu kommer ihåg att den dåvarande underhållningschefen på SVT fick avgå. Programmet debatterades till och med i den svenska riksdagen!

Mediadrevet mot programmet och kravet på nedläggning fortsatte trots ökade tittarsiffror (som mest hade programmet uppemot 4 miljoner tittare). Tillslut så insåg även kvällspressen att man nog inte kunde vara emot ett program som hade så höga tittarsiffror. Tänk då skulle man kanske få folket emot sig. Så som vilken skicklig politiker som helst, vända hela mediacirkusen kappan efter vinden och ansåg helt plötsligt att det där Robinson var ett roligt, kul, skoj och kultiverat program.

Robinson var på något sätt före sin tid. De hade ett koncept som de trodde på och som de trodde att svenska folket ville ha. Till en början fick de böja sig, de klippte om programmet för att scenerna där man motiverade varför man röstade som man gjorde klipptes bort. Men i takt med att programmet blev populärare ville publiken ha mer intriger och sakta men säkert återgick programmet mer eller mindre helt till originalidén, dvs. att man bl.a. visade motiven bakom hur man röstade. Men då hade det gått så långt att det inte var någon som protesterade. Måste erkänna att det var skickligt gjort av programmakarna...

Var inne på SVT och läste om 10-års jubileet. De hade intervjuat Martin Melin, polisen som i den allra första finalen sa att han skulle använda ev. husköp med sin dåvarande sambo... men så blev det ju inte riktigt, han dumpade bruden och när detta kom fram blev det ramaskri hos en stor del av det svenska folket som nu kände sig lurade. Men man måste erkänna att det var skickligt av Martin att dra till med husköp för att vinna röster. Han betedde sig mer som politiker än Jan-Emmanuel någon sin kommer att göra. Det kändes inte så konstigt att Martin Melin fick röster när hans finalistmotståndare Kent Larsen istället för bröllop skulle lägga pengarna på en djurkyrkogård. Troligtvis så när politiskt självmord man kan komma i en dokusåpa.

Det är skönt att vi lever i en demokrati... Europa är ju till skillnad från t.ex. Kina och Iran renodlade demokratier utan konstiga förbud och lagar som hindrar invånarna att fritt söka kunskap och uttrycka sig i tal och skrift. Ja, det är i alla fall vad de vill att vi ska tro. Det är för mig ofattbart att EU:s kommissionär för säkerhetsfrågor, italienaren Franco Frattini, vill förbjuda människor att söka efter ord som "bomb", "döda", "folkmord" och "terrorism" på internet.

Det märkliga är inte bara att han vill förbjuda vissa ord, utan att han dessutom verkar tro att det faktiskt kommer att hjälpa. Under min tid på fritids glömde jag och mina kompisar vid ett tillfälle att låsa i ett stort skjul där vi håll på att bygga en stor koja och i skjulet förvarades en del verktyg. Givetvis upptäckte några snorungar i närheten detta och nästa morgon var en del verktyg borta. Våra fritidsfröknar agerade genom att ge oss de verktyg som var kvar. Vi besvarade deras aktion med en demonstration. Vi tillverkade plakat och gick runt och krävde "Vi vill ha hammare!". Efter ett par timmar tröttande personalen på vårt tjat och beslutade i sann "Frattini-anda" att vi minsann inte fick använda ordet "hammare". Vi fann oss blixtsnabbt, strök ett "a" på plakaten, och sa istället "Vi vill ha H-mmare". Så mycket effekt gav det förbudet.

Givetvis kommer inte heller ett EU-förbud ändra på någonting. Människor kommer snabbt att använda sig av något annat ord där alla vet att innebörden egentligen är någon annan. Det är bara att läsa Nils Gustafssons blogg där han skriver Kina, ett land där man faktiskt använder sig av nätcensur, och hur det har gått.

Lägg ner energin och resurserna på att förbjuda sådant som är riktigt samhällsfarligt t.ex. fetma, TV3, fjortonåringar, fotsvamp och Bingo Lotto.

Bombrecept på nätet kan vara skadligt. Nyfikna tonåringar bygger hemmagjorda bomber och kanske smäller bort en hand. Men att det skulle vara ett hot mot rikens säkerhet och risk för omfattande terrordåd har jag svårt att tro. Rimligen så jobbar "riktiga" terrorister lite mer sofistikerat. Har svårt att tro att Usama & co sitter och Googlar efter recept på bomber. Riktiga terrorister har rimligen de kunskaperna och de resurserna för att ta reda på detta själva. Dessutom är Internet knappast den enda informationskällan till hur man tillverkar t.ex. bomber. Det finns mängder med litteratur som tar upp detta, inte minst vanliga kemiböcker. Jag tycker vi därför i sann demokratisk västerländsk anda ska anordna ett stort bokbål.  

Människan är ett lat släkte, mig själv inkluderat (borde egentligen vara ute och springa istället för att sitta här och skriva smörja). Vi vill uppnå största möjliga resultat snabbast möjligt, helst ännu snabbare. Det gäller framför allt pengar och skönhet.

Det ska gå fort och innebära minsta möjliga ansträngning. Det är därför som det finns företag som med bantningspreparat som lovar att du kan äta precis som vanligt och ändå tappa 20 kilo på en vecka, eller ett träningsredskap som du bara behöver använda max 3 minuter om dagen, gärna framför TV:n, och som ändå ger dig en vältränad kropp. Det märkliga, som ingen som köper dem verkar ta notis om är att män verkar bli muskulösa medan kvinnor bara blir slanka (ett selektivt träningsredskap!) Ännu märkligare är att även om det är en magtränare, så verkar träningseffekten bli lika stor på alla andra muskler också.

Vad gäller rikedom så ska det även där ske snabbt. Helst ska man investera så lite som möjligt och utan risk. Hört många som önskar att de hade köpt Microsoft aktier i tidernas begynnelse, eftersom de nu hade varit snuskigt rika, men få av dem är beredda att "chansa" och köpa i något nu litet företag med kapacitet. Kanske därför som svensken hellre spelar på lotto, trots att chansen att vinna är minimal.

Om det hade funnits enkla genvägar till rikedom och skönhet så borde väl det finnas bra mycket färre fula fattiga människor?

De allra flesta har börjat, om inte på nedersta botten, i alla fall en bra bit från toppen. De allra flesta har haft jobb och sysselsättningar som man idag inte direkt tar med i sitt CV. Det glöms bort att personer som t.ex. Ingvar Kamprad började 1943 med att sälja pennor, tavelramar, klockor, smycken, nylonstrumpor och plånböcker etc, ett arbete som troligen inte var så glamoröst. Det har med andra ord tagit honom över 60 år att bygga upp sin förmögenhet. Även när man ser på våra glamorösa filmstjärnor så har de projekt bakom sig som de troligen inte tar med i sina CV:n. Sprang över följande bild på allas vår Bondhjälte Sean Connery. Kan knappast vara hans stoltaste ögonblick.

Klart tuffare än Bond. Bond behöver röda latexbadbyxor med hängslen...

Hittade även följande filmkavalkad på fler skådespelare som börjat på botten.

För er som inte kan se klippet: http://www.youtube.com/watch?v=kVkz57Z6C0o

Känns skönt att stora stjärnor har gjort skitroller. Då kanske det finns hopp för mig som har en inte allt för lång och lyckad karriär i Utbildningsradions TV-program "Runt i naturen" bakom mig (en karriär som få hittills vetat om och som jag sällan stoltserat med, specillet inte i mitt CV). 

Så trots att vardagen kan kännas småtrist och grå så gäller det att aldrig ge upp sina ambitioner och arbetet för att nå dit. Det kommer inte att vara roligt, inte lätt, men förhoppningsvis så lyckas man tillslut.

Kan inte hålla mig längre... jag måste bara kommentera TV 3:s nya stora satsning "Sjukhuset". Eftersom det utspelar sig på ett svenskt sjukhus och dessutom bl.a. på en onkologavdelning var jag bara tvungen att titta. Idén är god, eftersom svensk sjukvård är något som de allra flesta har en åsikt kring och jag var full av förväntad nu när det äntligen skulle visas på TV hur man jobbar på ett svenskt sjukhus och hur hårt många av oss egentligen jobbar.

Man märker direkt att "Sjukhuset" försöker vara Sveriges svar på Cityakuten vilket också märks på TV 3:s hemsida där man kan läsa:

TV3:s stora höstsatsning Sjukhuset visar dramatik när den är som bäst - när den är på riktigt. I halvtimmeslånga dagliga avsnitt får vi följa personalen på Akademiska sjukhuset i Uppsala i deras händelserika vardag.

Problemet är att det sällan är särskilt dramatiskt. Visst är det händelserikt, men händelserna består mer eller mindre av rutiner. Det går inte till riktigt som på Cityakuten där blodet sprutar på folk som kommer in och där man opererar i var och vartannat rum och på bårar som ännu inte hunnit stanna. Det är nog det som är stå tragiskt... att TV 3 försöker fånga de där dramatiska ögonblicken, som inte är rutiner, som inte händer varje dag. Resultatet blir att man missar att visa hur Svensk sjukvård egentligen bedrivs och att man dessutom visar massa trams. På de tre program som jag har sett har det från onkologavdelningen har jag inte sett skymten av cytostatika. Istället visar man fikavagnen, hur personalen sitter och fikar, hur personalen småpratar för att sedan gå å fikar, hur en stackars undersköterska får lära sig att ta blodtryck innan hon ställer sig för att baka (till fikat), lyckas bränna vid kolasåsen så att brandlarmet går och brandkåren kommer, som de givetvis försöker övertala att stanna kvar på fika (ni fattar vart jag vill komma). Jag kommer få ett helvete att förklara för folk att det inte är så det går till på Onkologen (i alla fall inte i Lund).

Bristen på spännande händelser märks även hur programmen är uppbyggda. Varenda lite sak "annonseras" i ett avsnitt, själva händelsen visas i nästa avsnitt, eller rättare sagt början av händelsen visas utan att man visar vad som egentligen hänt och i det tredje programmet visas upplösningen. Hur mycket dramatik är det egentligen när man visar ett falskbrandlarm i tre avsnitt? Personalen brydde sig dessutom inte om att evakuera patienterna utan stod och tittade efter brandkåren.

Slutsatsen är att verkligheten på ett sjukhus är sällan särskilt spännande. Det är mest rutiner, och när det händer något så är det sällan ögonblickliga insatser krävs. Ofta när det handlar om "akuta" undersökningar handlar det kanske om att man vill göra dem inom ett par timmar. Men det blir förstås ingen bra TV... därför blir "Sjukhuset" en riktigt löjlig serie där man försöker fånga minsta lilla som avviker från det normala utan att visa hur riktig sjukvård bedrivs.

Finns en hel del saker i det mänskliga beteendet som förvånar mig. Ett av dem är vardagslögnerna. En form av lögn som man drar, inte för att man egentligen behöver det, utan för att bara... jag varför gör man det?

Ett exempel är alla de gånger som man blir väckt av telefonen på morgonen. Spelar ingen roll vem det är som ringer. Man svarar, trött som tusan och en aning irriterad. Personen i den andra änden frågar givetvis:

- Väckte jag dig?

Trots att man sov som en stock och oavsett hur mycket klockan är svarar man så piggt man kan:

- Nej, det är ingen fara.

Eftersom personen i den andra ändan givetvis hör hur fruktansvärt sömnig man är och frågar de:

- Men du låter lite trött...

Av någon outgrundlig anledning fortsätter man att bygga på och försvara den första lögnen med ytterligare en lögn genom att säga något i stil med:

- Jag har varit vaken ett tag men jag ligger kvar i sängen.

Det spelar oftast ingen roll hur tidigt folk ringer, samma procedur upprepas ändå. Har vi så dåligt samvete att vi skäms så för att vi sover på mornarna? Eller har vi dåligt samvete för att den som ringer har varit uppe längre än oss själva och kanske redan uträttat stordåd medan vi har fördrivit tiden i sängen. Eller är det kanske uppringaren inte ska få dåligt samvete att de väckt oss? Men varför skulle de ha dåligt samvete pga. det? De kan ju omöjligt veta om vi sover eller inte... Varför säger man inte bara:

- Det var inte jag...

Karolinska är inte det enda stället i Sverige där det råder akut brist på speciallistutbildade sjuksköterskor. Inte så konstigt att man väljer att sluta när man har dåligt betalt och dålig arbetsmiljö. Dessutom så har alla sjukhus i Stockholmsregionen gått samman för att hålla nere lönerna. Samma sak gör man i Region Skåne. När jag och minsa kursare sökte jobb erbjöd de flesta sjukhus i Skåne ca. 17 500 i ingångslön efter tre års akademiska studier. Lyckades någon hitta en avdelning som faktiskt erbjuder mer blir de andra avdelningarna upprörda över att man brutit överenskommelserna avdelningarna sinsemellan. I tider av sparkrav och anställningsstopp försöker man istället erbjuda långa vikariat för att kunna konkurrera med andra sjukhus och avdelningar (har bl.a. hört om semestervikariat på 1 år och 3 månader, dvs. någon har väldigt lång semester).

Inte heller konstigt att folk inte vill vidareutbilda sig, även om det sker på arbetstid. Vem vill ha mer ansvar och sämre arbetsmiljö och ett par ynka hundralappar mer i lön. Spelar inte så stor roll att man få göra det på arbetstid, för tvingas man förbinda sig att jobba kvar ett antal år på avdelningen. Kan bara tänka mig vilken löneutveckling man har då... dvs. ingen alls. När jag blev sjuksköterska hade jag kolleger som arbetat som undersköterskor under hela utbildningen. De ville inte tala om för sina arbetsgivare att de blivit sjuksköterskor. Det skulle nämligen innebära att de skulle gå ner i lön och upp i ansvar.

Lockar dessutom inte att jobba inom organisationer där sparkrav läggs på sparkrav. I Lund ska man efter årets 210 miljoner spara ytterligare 100 miljoner nästa år. Men sjukdirektören är nöjd, eftersom ökningen av lönekostnaderna minskat till 2,6 procent. Jo, tjena... ni ser inget samband mellan låga löner och att det rådde akut brist på sjuksyrror i början av sommaren?  Med sparkrav så uteblir renoveringar som är nödvändiga för att få en bra arbetsmiljö. Har från flera andra hört att man i sommar t.ex. har haft upp emot 30 grader varmt på vissa avdelningar, detta trots den relativt svala sommaren. Men ombyggnads planerna är som mycket annat troligen lagda i malpåse...

Även om Sverige har ett högt skattetryck så skulle jag gladeligen betala några kronor mer i skatt för att vi skulle få en vård som fungerar bra i stället för en vård där man försöker spara som resulterar i att det knappt fungerar alls. Visst är det så att lönekostnaderna är en stor kostnad på sjukhus, men det finns mycket annat som kostar... Ett exempel är vanlig hemodialys. Läste någon gång att det kostar 400-700 000 kr per år och patient, vilket motsvarar ca. 30-60 000 kr/månad. Mer än vad det kostar att anställa två sjuksköterskor.

Fortsätter man på inslagen väg riskerar svensk sjukvård att gå åt fanders. Så länge ingen allvarlig incident inträffar så är det ingen politiker som vill se eller erkänna att deras besparingar vållar risker och problem för patienter, något vi redan sett prov på. När det väl inträffar en incident, för det är bara en tidsfråga (om inte vissa fall redan har skett), så kommer man obönhörligen att skylla på något annat eller någon annan. Jag är övertygad om att ingen kommer att vilja ta sitt ansvar.

Höj lönen för sjuksköterskor! Speciellt på onkologen i Lund! Fast jag är ju såklart jävig...  

När jag nu är inne på saker som gör mig lite illa till mods och nazismen etc. Läste för några år sedan Albert Speers memoarer. För er som inte känner till det så var han Hitlers chefsarkitekt. Han var arkitekten bakom mötesplatsen för nationalsocialistiska partiets rikspartidagar i Nürnberg, noga genomtänkt med symboler och paradgator. Han var också den som blev ansvarig för att förändra Berlin till den världsstad, Welthauptstadt Germania, som Hitler drömde om. Första målet var att visa upp Berlin under OS 1936. En av de viktigaste arenorna var utan tvekan Olympiastadion. Visserligen är det inte Speer själv som har ritat denna, men arkitekten Werner March påverkades av Speer. Speer hade storslagna planer på planlösningar och byggnader i Berlin som aldrig han realiseras.

Nu står vi, lite mer än 70 år senare stå inför ett nytt OS. Värd denna gång är en annan demokratiskt diskutabel stat, Kina, med en knepig liten man som styr landet och som man kan misstänka vill visa upp världen hur överlägsna deras metoder är övrigas. Hur konstigt känns det inte då att veta att ansvarig för Beijings nya paradgator är ingen mindre än Albert Speer Jr.

Visserligen är Albert Speer Jr en erkänd arkitekt (vilket i och för sig pappa Speer också var), och visserligen är det här med arkitektur något som ligger familjen Speer i blodet. Speer Jr är fjärde generationens arkitekt... men det känns inte riktigt bra ändå. Hoppas bara att det kommer en ny Jesse Owens och tar ned Kineserna på jorden...