Lite mer manligt kvinnligt
Angående frågan om jag kallar mig sjukskötare eller manliga sjuksköterska så brukar nästa fråga i samtalet bli om och i så fall vad jag ska specialisera mig i. Allt väl så långt, men i nio fall av tio följs denna fråga av följande ordväxling:
- Du kanske ska bli barnmorska? (Följt av ett skratt)
- Ja, kanske det... men vad är det som är så roligt?
- Du kan ju inte få barn...
- Nej, jag vet... Jag är man, vi har den egenheten.
- Men du kan ju inte bli barnmorska eftersom du inte vet hur det är att föda barn.
Det hela är ett rätt märkligt resonemang och finns i stort sätt bara när det gäller manliga barnmorskor (brukar inte ens vara samma argumentation när det gäller manliga gynekologer). Barnmorskeyrket är tydligen ett av få (om inte det enda) där personlig erfarenhet går före utbildning och erfarenhet vunnen genom yrkesutövandet. Det skulle med andra ord inte kunna finnas några barnmorskor som inte fött barn, de som fanns skulle bara kunna vara med på förlossningar som gått till precis som deras egna. I förlängningen skulle manliga läkare inte kunna vårda kvinnor över huvudtaget. Tänk om samma resonemang var gällande inom den övriga sjukvården...
- Nej tyvärr Fru Mjällom, jag kan tyvärr inte göra någon bypassoperation på dig, jag lever sunt...
eller
- Om Systern är snäll och säger till familjen från Krokom att vi inte kan operera förrän Överläkare Ragnefjord kommer. Han har varit med om en riktig bilolycka, jag har bara vurpat full på cykel...
Resonemanget är helt otänkbart inom psykiatrin...
- Nej, jag kan inte hjälpa dig alls. Jag är normal.
Nu kan ni vara lugna... Jag tänker inte bli barnmorska. Men inte för att jag inte tycker det är tänkbart utanför att jag sedan länge anser att man inte ska blanda yrke och hobby.
- Du kanske ska bli barnmorska? (Följt av ett skratt)
- Ja, kanske det... men vad är det som är så roligt?
- Du kan ju inte få barn...
- Nej, jag vet... Jag är man, vi har den egenheten.
- Men du kan ju inte bli barnmorska eftersom du inte vet hur det är att föda barn.
Det hela är ett rätt märkligt resonemang och finns i stort sätt bara när det gäller manliga barnmorskor (brukar inte ens vara samma argumentation när det gäller manliga gynekologer). Barnmorskeyrket är tydligen ett av få (om inte det enda) där personlig erfarenhet går före utbildning och erfarenhet vunnen genom yrkesutövandet. Det skulle med andra ord inte kunna finnas några barnmorskor som inte fött barn, de som fanns skulle bara kunna vara med på förlossningar som gått till precis som deras egna. I förlängningen skulle manliga läkare inte kunna vårda kvinnor över huvudtaget. Tänk om samma resonemang var gällande inom den övriga sjukvården...
- Nej tyvärr Fru Mjällom, jag kan tyvärr inte göra någon bypassoperation på dig, jag lever sunt...
eller
- Om Systern är snäll och säger till familjen från Krokom att vi inte kan operera förrän Överläkare Ragnefjord kommer. Han har varit med om en riktig bilolycka, jag har bara vurpat full på cykel...
Resonemanget är helt otänkbart inom psykiatrin...
- Nej, jag kan inte hjälpa dig alls. Jag är normal.
Nu kan ni vara lugna... Jag tänker inte bli barnmorska. Men inte för att jag inte tycker det är tänkbart utanför att jag sedan länge anser att man inte ska blanda yrke och hobby.
Kommentarer
Postat av: Systeryster
ja folk tänker nog inte så långt alla gånger... jag hade ju inte ens haft ett jobb om man skulle tänka så, dels är jag ju inte gammal (eller bor på särskilt boende) dels har jag ju inte (vad jag vet) varken stroke, parkinson eller någon annan av de sjukdomar jag behandlar.
Postat av: gravid
Jag skulle då föredra en manlig barnmorska. Tror, vet dock inte om de är sant, att de hämtar sin kunskap från vetenskapen och inte som fallet tyvärr verkar vara med kvinnliga barnmorskor från egna erfarenheter och annat flummeri. Känner mig totalt utlämnad till kvacksalvare sen jag blev gravid.
Trackback
