Om att få ovärderlig kunskap och att byta åsikt

Har tidigare skrivit om att folk inte tror att män inte kan bli barnmorskor bara för att de själva inte kan föda barn. Jag argumenterade för att man inte behöver ha egen personlig erfarenhet av själva fenomenet som man ska jobba med utan det räcker med att man t.ex. fått klinisk erfarenhet genom att man förlöst många barn och inhämtat teoretisk kunskap från litteraturen. Nu tänker jag argumentera emot mig själv. För det finns kunskaper och tillstånd som kan vara ovärderliga att uppleva och som gör att man får en insikt i saker och ting som man annars aldrig skulle kunna få. No kommer strax att förstå varför.

 

Följande, gripande föreläsning hålls av en Ph.D. i neuroanatomi, Jill Bolte Taylor som intresserat sig för hjärnan pga. sin bror som har diagnosen schizofreni. En morgon så inser hon att hon har drabbats av en stroke och känner hur funktion efter funktion slutar att fungera. Hon lade märke till varje förändring och ansträngde sig för att komma ihåg dem. Något som givetvis hänger samman med att hon är hjärnforskare. Men det ger henne också en kunskap om hur hjärnan fungerar, dvs personlig erfarenhet om ett tillstånd som är svårt att inhämta någon annanstans.

 

Det som är fascinerande är också hur hon insåg när hennes vänstra hjärnhalva inte fungerade. Hur den hjärnhalva som definierade henne som fysisk person och som är den som kopplar samman hennes inre värld med världen utanför och som är den logiska halvan som kommer ihåg det som har hänt och som är den som kan se framtida konsekvenser. Det är otroligt att lyssna på hur den vänstra halvan stängs av och sätts på och hon hamnar i någon form av nirvanatillstånd. Ska inte recitera hela föreläsningen men jag kan inte låta bli att fundera på om det är ett sådant tillstånd som Bolte Taylor pratar om som folk kan uppleva på konserter, på dansgolv eller i andra sammanhang där folk helt och fullt går upp i det de håller på med.

För er som inte kan se klippet: http://www.youtube.com/watch?v=UyyjU8fzEYU


Ännu ett bevis på vår förträfflighet

Fick följande bild tillskickat mig av PL. Han skrev bl.a: Det som är överstryket med blyerts gjordes på alla lappar innan de delades ut.. Det som står under blyertsen är "..än andra".

image113

Det är precis sådana här saker och den "upp och nervända strejkbanderollen" som gör att vi folk inte tycker att vi är värda att ha högre lön...

Apropå strejken

Ironiskt att vi syrror kräver högre lön med argumenten att vi är så himla kompetenta, när mediabilden som sprids nu när vi börjat strejka är att vi inte ens är kompetenta nog att sätta på ett "strejkband" på rätt håll. Bilden nedan har synts både i bl.a. Aftonbladet och Sydsvenskan... 
image112
Foto: Maja Suslin / SCANPIX

Gummi på krigsstigen

Efter att jag skrev om Vårdförbundets oförmåga att mobilisera maasorna har det ändå börjat röra på sig i sjuksköterskeleden. Inte tack vare Vårdförbundet dock... har fått flera mail, kommentarer och facebookinbjudningar till upproret.se som är en namninsamling, startad av två sjusköterskor på Centrallasarettet i Västerås, som kräver höjda löner för sjuksköterskor. Uppmanar er alla att skriva på. Man kan skriva på oavsett om man är sjuksköterska eller inte. Skicka gärna vidare länken till fler!

Det verkar också som om Vårdförbundet genomför demonstartioner runt om i landet nu på lördag den 15:e. Problemet är att i Lund och Malmö så har Vårdförbudnet fortfarande inte gått ut med information om detta. Det är dessutom påfallande många sjuksköterskor som på allvar har börjat tala om strejk...

Media är inte sena att haka på utvecklingen. I dagens punkt.se kan man läsa om David Granqvist, aka Gummi, en arg sjuksköterska som kräver högre lön. Gummis och mina banor har korsats vid flera tillfällen. Vi stötte på varandra redan som kemistudenter på LTH men blev sedemera kursare på sjuksköterskeutbildningen där vi bl.a. skrev uppsats, drack öl och snackade skit ihop. Fast han såg mycket farligare ut på den tiden. Rakat hår och lilatonade glasögon och gärna svarat Dr Martens. Han ser nästan löjligt proper ut i sin vinröda skjorta. Men det är bra David... upp på barrikaden bara.

Om han kalls Gummi delvis pga. att han gillar just gummi låter jag vara osagt. Men en av huvudanledningarna är att killen har sjukt överböjliga leder.

Sveriges svagaste fackförbund?

Sjuksköterskorna i Finland varslades om strejk för att få högre löner, eller rättare sagt, de massuppsade sig. Nu har de danska sjuksköterskorna varslats om strejk i kampen för högre lön. I Finland slutade det med att man snabbantog en lag som gjorde att sjusköterskorna skulle kunna tvingas tillbaka till sitt arbete (som de egentligen sagt upp sig från) innan man fick igenom sitt krav på en löneökning, 22-28 % under en fyraårsperiod.  I Danmark kräver sjuksköterskorna och annan vårdpersonal ett lönelyft på 15 %, de är redan varslade om strejk. De har blivit erbjudna 12.8% men detta har man förkastat. Då ska man känna till att sjusköterskorna i Danmark redan tjänar betydligt bättre än svenska dito, och detta samtidigt som de har mindre ansvar.

Vad gör man då i Sverige? Ingenting var det verkar. Sveriges svagaste fackförbund, dvs. Vårdförbundet gör ingenting var det verkar. För ett tag sedan gick Sjukhuschefen i Lund, Bent Christensson, ut och sade att man inte kunde acceptera högre löneökningar än 1.5% i fall budgeten skulle hålla (hittar tyvärr ingen källa till detta). Detta är en direkt effekt av Region Skånes sparbeting. Man hade då väntat sig att någon facklig representant skulle reagera... men icke. Tyst som på uppvaket.

Man skulle också kunna tänka sig att facket skulle reagera på den dåliga arbetsmiljön och det hårda arbetstempo som råder på sjukhuset i Lund för närvarande (och har så gjort sedan i somras). Men inte heller där är man förmögen att agera.

Jag har visserligen hört talas om en sjuksköterskedemonstration i Lund den 15:e mars. Men det sägs vara ett initiativ av enskilda sjuksköterskor snarare än Vårdförbundet. Vårdförbundets roll sägs hittills ha sträckt sig till att söka demonstrationstillståndet. Än så länge har jag inte sett någon bekräftelse på att detta blir av och jag tror att man måste strejka för att det ska ha någon effekt. Det är först då som det blir kännbart för politikerna. Men det är klart... det kanske är ett första steg på vägen. Tror också att man måste göra något nationellt eller åtminstone regionellt för att det ska för någon genomslagskraft. Det krävs nog någon form av samordning för att få största möjliga effekt. Nu är det bara enskilda initiativ. Förutom i Lund som nämnts  ovan är man på krigsstigen i t.ex. Helsingborg och Stockholm. Den hjälpen de snart nyfärdiga sjusköterskorna i Stockholm fått av facket är en broschyr och lite information. Tycker den bilden är signifikativ för hur jag ser på Vårdförbundets verksamhet. Det visar inte på någon större kampvilja och handlingskraft. Jag förstår inte hur Vårdförbundet inte kan dra nytta av den irritation och ilska som finns över lönerna. Om nu sjuksköterskorna är beredda att dra igång något själva, vad hade de då inte varit om de hade haft ett starkt fackförbund som lett dem.

Det är märkligt att Vårdförbundet inte verkar vara kapabla att opinionsbilda själva. Istället är det ren flax att media själva har fått upp ögonen för missförhållandena. Det märkliga är att alla verkar förvånade och bestörta när de får reda på lönebilden för en sjuksköterska något som nog ska ses som ytterligare ett bevis på Vårdförbundets misslyckande. För det är minsann ingen munter läsning...

Saker i förändring

Sprang för ett bra tag sedan på följande "Utdrag ur föreläsningar för sjuksköterskeelever" från år 1936:

Sjuksköterskans förpliktelser


  • Sjuksköterskan ska iaktta varsamhet vid öppnandet och stängandet av dörrar.
  • Hon ska gå med hurtiga, tysta, lätta bestämda steg och aldrig använda knarrande skor.
  • Hon skall tala med låg tydlig stämma, icke viska utom i särskilda fall.
  • Har hon en ledig stund bör hon sitta ner hos patienten, dock ej på patientens säng.
  • I sjukrummet skall sköterskan vara aktsam och ej stöta mot något.
  • Hon ska sätta ifrån sig allt varsamt och tyst, detta är lätt om hon tar med ena handen under föremålet och känner efter avståndet medan hon sätter ned ena handen först.
  • Sjuksköterskan bör enligt stadgarna vaka över så att det inte ligger mer än en patient i varje säng.
  • I förhållande till läkaren har sköterskan underordnad beroendeställning.
  • Hon ska vara hövlig, hänsynsfull, tillmötesgående, strängt disciplinerad, detta sistnämnda även om läkaren visar mycket vänlighet och förtroende.
  • Sköterskan bör, då hon tilltalas eller talar till läkaren, resa sig upp och ej förbli sittande eller intaga en självsvåldig ställning.
  • Även om sköterskan har mångårig erfarenhet, får hon aldrig mot läkaren öva någon kritik eller komma med invändningar, ty hon är ej vuxen att följa hans arbete och känna skälen för hans handlingssätt.
  • Sköterskan bör värna om det förtroende patienten hyser för läkaren och får aldrig inför patienten förvåna sig över läkarens ågöranden.
  • Vilken skada vore det ej om patientens förtroende till läkaren bleve undergrävt.

Sköterskan skall i sitt arbete:
Alltid finnas - aldrig vilja synas

aldrig vara ur vägen - aldrig i vägen


image105

Klart att det finns vissa som menar att det var bättre förr... i alla fall bland läkarna.

Heja Socialstyrelsen!

Jaha... nu är jag lite irriterad igen. Socialstyrelsen lämnade för någon dag sedan vägledning på hur lång sjukskrivning man ska ha efter olika sjukdomar.


Det är väl fint så... man kan visserligen tycka vad man vill om att en statlig myndighet går in och försöker styra upp att olika läkare i olika regioner ger olika lång sjukskrivningstid för samma sjukdom. Tyvärr så verkar ett par av våra stora opinonsbildare bland slentriansvensson (läs Aftonbladet och Expressen) fått det hela om bakfoten och väljer att måla upp det hela som att inte har rätt att vara sjukskriven vid vissa sjukdomar och att de här riktlinjerna gäller alltid alla. Dessutom har de öppnat upp ett forum för diskussion med ett underlag som inte är sakligt. Ofta så tror jag att sjukskrivningar görs slentrianmässigt utan någon större vetenskaplig förankring (något som bl.a. Svenska Dagbladet refererar till vad gäller samma nyhet). Att nu socialstyrelsen ger vägledning för diskussionen vid sjuksjuk tycker jag är naturligt och dessutom bra. Är säker på att de flesta läkare faktiskt välkomnar all vägledning de kan få i sjukskrivningsdjungeln.

image57

Läser man vad förslaget egentligen innebär (vilket uppenbarligen en stor del av Aftonbladets läsare och dess journalister inte verkar vara förmögen till) så ser man för det första att förslaget är tänkt som en grund för diskussion, dvs. man ska alltid bedöma fall till fall. För det andra så innebär det inte att man inte har rätt att vara sjuk. Att det t.ex. står att sjukskrivningstiden för influensa är 0 veckor innebär att du normalt ska vara tillbaka på arbetet efter 1 vecka (det krävs sjukskrivningsintyg efter 1 vecka). Men skull det vara så att du dag 8 har 41 graders feber och frossa så kommer du med största sannolikhet att bli sjukskriven ytterligare ett tag.


Riktlinjerna grundar sig på erfarenheter av hur lång sjukskrivning olika sjukdomar kräver. Allt för att människor inte ska vara sjukskriva i onödan mot allt vad vetenskap och beprövad vetenskap föreskriver.  


Sedan ska man helst känna till lite om Socialstyrelsen. De har olika nivåer på skrivelser. Högst upp finns författningar som är den skarpaste formen av regler som socialstyrelsen ger ut, därefter kommer i fallande skala; riktlinjer, allmänna råd och vägledning. Dvs. dessa råd är tänkt som en hjälp till läkare snarare än att vara bindande. Att man ska göra en individuell bedömning ser jag som självklar. Bara för att socialstyrelsen har gett ut råd om vård vid stroke eller hjärt- kärlsjukdom innebär inte det att alla ska behandlas exakt lika, men det finns grundkrav på vad man kan förvänta sig vid en viss typ av sjukdom. Sedan finns det en mängd faktorer som spelar in vid såväl dessa sjukdomar som vid frågan om sjukskrivning.


Att Aftonbladet sedan försöker ge sin in i en genusdiskussion kring sjukskrivningsråden och olika diagnoserna gör det hela ännu mera pinsamt och visar hur dåligt påläst man egentligen är. Man jämför t.ex. bröstcancer och prostatacancer där råden för sjukskrivning är 2-3 veckor respektive 6 veckor. Någon av Aftonbladets läsare menar att "Som vanligt är det en massa män som bestämmer". Vet de överhuvudtaget vad de pratar om? Jag säger inte att mastektomi (vilket är vad jag tror de menar när de pratar om bröstcancer) är ett trevligt ingrepp, jag har själv bevittnat ett sådant ingrepp. Det innebär att man helt enkelt tar bort bröstet med cancertumörerna. Det är ett relativt enkelt ingrepp eftersom bröstet sitter ytligt och du har inga stora blodkärl som komplicerar operationen. Givetvis kan det innebära psykiskt lidande vilket är något som man måste ta ställning till och bedöma från fall till fal, men för själva operationen är nog 2-3 veckor rimligt. En prostatacancer (som ej har spritt sig) där man väljer att opera bort prostata (står inte heller uttryckligen men de borde syfta på radikal prostatektomi) kräver en större operation. Patienten måste ha urinkateter 2-3 veckor och risk för blödningar finns vid krystningar och t.ex. cykling. Är inte säker på att lika lång sjukskrivningstid är rimligt för dessa två diagnoser hur jämställt jag än önskar att det skulle vara mellan män och kvinnor. Det finns säkert exempel på omvända exempel där "kvinnliga" diagnoser har längre sjukskrivning än manliga dito. Hela diskussionen är trams!


Blir även trött på att man på något vis försöker härleda denna vägledning till regeringen Reinfeldt och deras iver att spara pengar för att kunna sänka skatter för rika personer. Det räcker med att gå in på Socialstyrelsens hemsida för att ta reda på att Socialstyrelsen fick uppdraget av regeringen 2005, dvs. Göran Persson & Co. Tror inte heller att regeringen har haft särskilt mycket att säga till om med tanke på alla de experter och specialistgrupper som varit involverade i vägledningarna. Detta torde snarare vara ett av Socialstyrelsens mest underbyggda och välförankrade dokument.


All motargument finns egentligen samlade på Socialstyrelsen hemsida med "frågor och svar" gällande denna vägledning. Hade egentligen bara kunnat publicera en länk dit direkt, men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig en smula.

Läste även att vår Hertiginna över Gästrikland och Hälsingland fått en egen specialkurs på Stockholms universitet med bara fem kursdeltagare. Att lärartätheten är löjligt hög och att det saknas beslutsprotokoll från när man inrättade kursen är väl bara att vänta sig. Ingen vill ju stöta sig med knugen. En högskola lika för alla... jojo

image58
Undrar varför just hon särbelhandlats...

Aj då...

Hoppas att min chef inte läser Aftonbladet eller min blogg... i alla fall inte båda. För då kan det hända att jag ligger ganska pyrt till. Mitt vikariat sträcker sig för tillfället till den 10/12.

image41image42image43 

image44

image45


Återkommer med besked huruvida jag får förlängning på vikariatet.  

Illusionen om medbestämmande

Har på den sista tiden varit ledig tre av femton dagar. Hur har det kunnat bli så? Vem lägger ett sådant schema?


De flesta arbetsplatser har någon form av personalinflytande, inte mist vad gäller arbetstider och schema, så även Region Skåne. Vi har något på vår avdelning som kallas önskeschema eller "tvättstugeschema". Det innebär följande:

  • Du får en bra bit innan schemaperiodens början möjlighet att önska hur ditt schema ska se ut. Du kan lägga in kvällar, morgonpass och vilka helger du ska jobba.
  • Efter detta tar "diffingsperioden" vid. Det innebär att man kan se vad alla andra valt för schema och vad det saknas personal respektive finns för mycket personal i förhållande till den bemanning som avdelningen ska ha. Man har då möjlighet att ändra sitt schema (om man vill) så att  det passar verksamheten bättre (denna period brukar vara ett par-tre veckor.
  • Efter detta så går den som är schemaansvarig in och ändrar folks schema på de dagar då det fortfarande saknas folk och där folk inte självmant ändrat.
  • Tillslut är det slutgiltiga schema klart.

Hela proceduren är helt fantastiskt ur medbestämmanderättsperspektiv. Alla får vara med och bestämma. Men eftersom det är många viljor och att det inom vården dessutom ska passa verksamheten blir det i slutändan ofta så att det färdiga schemat ligger långt från ens önskeschema. "Tvättstugeschemat" ger således blott bara en illusion om att man har en möjlighet att lägga sitt schema. Dels har du ändrat schemat själv under "diffingsperioden" och dels är risken stor att den schemaansvarige har ändrat.


Men du själv lever i den förvissningen att en stor del av schemat har du önskat själv och skulle det vara så att förändringarna som gjorts skulle innebära att du fick jobba många dagar i sträck så "har du dig själv att skylla" eftersom du själv lagt schemat. Denna psuedomedbestämmanderätt gör att anställda inte klagar på sina scheman. Du accepterar det snällt och nöjt trots att du egentligen inte alls är nöjd och du känner dig till på köpet dessutom nöjd över att du fått vara med och bestämma.

Medicin eller inte medicin, det är frågan sa Kalle Dejemyr

Härom dagen skrev svenska medier om Kalle Dejemyr i Stockholm med Hunters sjukdom. Hunters sjukdom är en ämnesomsättningsrubbning och drabbar ungefär 1/1 000 000. Nyheten var att Kalle ingått i en läkemedelsstudie och fått sin medicin betald av ett läkemedelsföretag under tre år. Nu när studien var färdig ville givetvis läkemedelsföretaget inte längre stå för fiolerna. Detta skulle Stockholms lansting göra och skulle kosta uppemot 10 miljoner kr/år. Lanstinget i Stockholm tyckte kostnaden var för stor och nekade Kalle medicinen. Där står man nu... hälsominister Göran Hägglund pratade om att man kanske skulle göra en gemensam pott för alla svenska landsting där alla fick lägga pengar och att potten sedan skulle användas till sådana här fall.

image35

Händelsen väcker en del intressanta frågor, inte minst etiska, som är allt annat än lätta att besvara. Frågor som tyvärr ingen har tagit tillfället i akt att diskutera. Frågor som t.ex:
- Ska man alltid ge behandlig/utföra en operation/ge vård bara för att man har möjligheten att göra det? Frågan har givetvis olika svar beroende på om man ser på den ur ett mänskligt/etiskt eller samhällsekonomiskt perspektiv.

Men oavsett perspektiv är frågan mycket intressant.

Om man anser att svaret är nej så hamnar i mycket svåra etiska konflikter och gränsdragningar. När ska man låta bli? Handlar det om ålder? Hur pigg man är? Det finns så många faktorer som kan vara avgörande att man troligen skulle få mycket svårt att motivera varför person A får behandling men inte person B.

Om man svarar ja så får man samtidigt acceptera kostnaderna. Du kan inte längre neka en behandling med motiveringen att det är dyrt eller samhällsekonomiskt lönsamt. I artikeln ställer Kalle själv frågan om man skulle sluta behandla cancer om det blev för dyrt? Svaret är nej. Efter bara tre yrkesverksamma månader har jag en uppfattning om att patienterna redan nu får väldigt kostsamma cytostatikabehandlingar.

Svensk sjukvård befinner sig vid det senare svarsalternativet, möjligen med undantag av fallet Kalle (vilket är just det som gör det så intressant). Trots att man försöker spara för allt vad tygen håller i stort sätt alla lansting och sjukvårdsregioner så kommer hela tiden nya behandlingar, diagnostiseringsmetoder, mediciner, maskiner etc. som är allt dyrare. Eftersom de existerar så finns möjligheten att ge fler bättre vård, vilket ingen tidigare sagt nej till. Vad ska man då spara någonstans? Jo, då får man antagligen spara pengar på annat håll genom att skära ner på personal, renoveringar etc. 

image37
Nej, det som jag anser att man istället borde göra, något som man inom svensk sjukvård är väldigt dålig på, är att diskutera prognos och olika alternativ med patienterna själva. Det finns så många patienter med svåra sjukdomar som troligen är nöjda med livet och som egentligen skulle vilja vara hemma den sista tiden istället för att plågas av biverkningar av olika medicinska ingrepp inlagda på en vårdavdelning. Tror att det inom sjukvården finns en rädsla att prata om döden, ofta pga. att vårdpersonalen själva är unga, medan många patienter är så pass gamla att de tänkt på döden mer eller mindre varje dag de senast 20 åren.

Om man tycker att det är etiskt fel att inte behandla alla alltid kan man fråga sig om det är mer etiskt rätt att personen istället dör med smärtor på en vårdavdelning i sviterna efter en operation där man redan från början visste att chanserna att lyckas var små. 

Tycker det är synd att man trots fallet med Kalle missat chansen att diskutera vilken vård Svenska medborgare vill ha under sina liv och inte minst vilken behandling de vill ha i slutet av sina liv.

Akut stängning

Akuten på UMAS stängde häromdagen... en nyhet som inte fick särskilt mycket utrymme i medierna. Det har ju trots allt hänt förut att man stängt akutintaget på ett sjukhus i Skåne under ett tag för alla utom ur-akut sjuka. Vad som artikelförfattaren inte insåg var skillnaden på denna stängning och tidigare tillfällen. 

image28


När akutintag stängt tidigare har det varit sommar. Antal vårdplatser på sjukhusen är kraftigt reducerade eftersom en stor del av personalen trots allt har en lagstadgad rätt till semester. Personalen på akuten kan inte skicka vidare patienter i behov av fortsatt vård till någon avdelning eftersom platser saknas (har tidigare rapporterar om dessa överbeläggningar). Då är det inte så konstigt att det kan bli trångt på akuten, för folk blir trots allt inte mindre sjuka bara för att personalen har semester. 

Vad som skedde på UMAS i går var att de saknade vårdplatser trots att vi är en bra bit inne i september. Nu borde personalen vara tillbaka, nu borde antalet vårdplatser återigen ligga på sitt absoluta maximum. Men sanningen är tyvärr den att många avdelningar fortfarande har färre vårdplatser än vanligt på grund av att de saknar personal. Jag vet flera avdelningar i Lund som på grund av personalbrist har 25% färre platser än normalt. Detta är rimligen ett resultat av att folk slutar och söker jobb någon annanstans. Det ligger nära tillhands att tro att detta sker pga. hög arbetsbelastning och/eller dålig lön som kan ses som ett av resultaten av Regionens sparbeting (som också avhandlats). 

Det är enligt min mening anmärkningsvärt att en nyhet om att en akutmottagning tvingas stänga pga. sparkrav inte väcker större rubriker än så. Min gissning är detta inte är en isolerad händelse. Jag tror därför att detta kommer att återupprepas, alternativt så kommer man inte uppnå sparkraven.

Det Sydsvenskan givetvis borde ha gjort var att gå till botten med anledningen till stängningen, att inte ha nöjt sig med att det inte fanns vårdplatser, utan försöka ta reda på den verkliga anledningen till detta. En bra början är ju att ta reda på hur många färre vårdplatser än normalt UMAS hade i början av veckan.

Har sagt det förut... det är nog bara en tidsfråga innan det går riktigt på röven...

Inte riktigt som Cityakuten - inte riktigt som verkligheten

Kan inte hålla mig längre... jag måste bara kommentera TV 3:s nya stora satsning "Sjukhuset". Eftersom det utspelar sig på ett svenskt sjukhus och dessutom bl.a. på en onkologavdelning var jag bara tvungen att titta. Idén är god, eftersom svensk sjukvård är något som de allra flesta har en åsikt kring och jag var full av förväntad nu när det äntligen skulle visas på TV hur man jobbar på ett svenskt sjukhus och hur hårt många av oss egentligen jobbar.


Man märker direkt att "Sjukhuset" försöker vara Sveriges svar på Cityakuten vilket också märks på TV 3:s hemsida där man kan läsa:

TV3:s stora höstsatsning Sjukhuset visar dramatik när den är som bäst - när den är på riktigt. I halvtimmeslånga dagliga avsnitt får vi följa personalen på Akademiska sjukhuset i Uppsala i deras händelserika vardag.


image27

Problemet är att det sällan är särskilt dramatiskt. Visst är det händelserikt, men händelserna består mer eller mindre av rutiner. Det går inte till riktigt som på Cityakuten där blodet sprutar på folk som kommer in och där man opererar i var och vartannat rum och på bårar som ännu inte hunnit stanna. Det är nog det som är stå tragiskt... att TV 3 försöker fånga de där dramatiska ögonblicken, som inte är rutiner, som inte händer varje dag. Resultatet blir att man missar att visa hur Svensk sjukvård egentligen bedrivs och att man dessutom visar massa trams. På de tre program som jag har sett har det från onkologavdelningen har jag inte sett skymten av cytostatika. Istället visar man fikavagnen, hur personalen sitter och fikar, hur personalen småpratar för att sedan gå å fikar, hur en stackars undersköterska får lära sig att ta blodtryck innan hon ställer sig för att baka (till fikat), lyckas bränna vid kolasåsen så att brandlarmet går och brandkåren kommer, som de givetvis försöker övertala att stanna kvar på fika (ni fattar vart jag vill komma). Jag kommer få ett helvete att förklara för folk att det inte är så det går till på Onkologen (i alla fall inte i Lund).


Bristen på spännande händelser märks även hur programmen är uppbyggda. Varenda lite sak "annonseras" i ett avsnitt, själva händelsen visas i nästa avsnitt, eller rättare sagt början av händelsen visas utan att man visar vad som egentligen hänt och i det tredje programmet visas upplösningen. Hur mycket dramatik är det egentligen när man visar ett falskbrandlarm i tre avsnitt? Personalen brydde sig dessutom inte om att evakuera patienterna utan stod och tittade efter brandkåren.


Slutsatsen är att verkligheten på ett sjukhus är sällan särskilt spännande. Det är mest rutiner, och när det händer något så är det sällan ögonblickliga insatser krävs. Ofta när det handlar om "akuta" undersökningar handlar det kanske om att man vill göra dem inom ett par timmar. Men det blir förstås ingen bra TV... därför blir "Sjukhuset" en riktigt löjlig serie där man försöker fånga minsta lilla som avviker från det normala utan att visa hur riktig sjukvård bedrivs.


Att "Sjukhuset" är trams kan ju i och för sig bero på att serien är inspelad i Uppsala...

Välkomna till en sjuksköterskas vardag

Karolinska är inte det enda stället i Sverige där det råder akut brist på speciallistutbildade sjuksköterskor. Inte så konstigt att man väljer att sluta när man har dåligt betalt och dålig arbetsmiljö. Dessutom så har alla sjukhus i Stockholmsregionen gått samman för att hålla nere lönerna. Samma sak gör man i Region Skåne. När jag och minsa kursare sökte jobb erbjöd de flesta sjukhus i Skåne ca. 17 500 i ingångslön efter tre års akademiska studier. Lyckades någon hitta en avdelning som faktiskt erbjuder mer blir de andra avdelningarna upprörda över att man brutit överenskommelserna avdelningarna sinsemellan. I tider av sparkrav och anställningsstopp försöker man istället erbjuda långa vikariat för att kunna konkurrera med andra sjukhus och avdelningar (har bl.a. hört om semestervikariat på 1 år och 3 månader, dvs. någon har väldigt lång semester).


Inte heller konstigt att folk inte vill vidareutbilda sig, även om det sker på arbetstid. Vem vill ha mer ansvar och sämre arbetsmiljö och ett par ynka hundralappar mer i lön. Spelar inte så stor roll att man få göra det på arbetstid, för tvingas man förbinda sig att jobba kvar ett antal år på avdelningen. Kan bara tänka mig vilken löneutveckling man har då... dvs. ingen alls. När jag blev sjuksköterska hade jag kolleger som arbetat som undersköterskor under hela utbildningen. De ville inte tala om för sina arbetsgivare att de blivit sjuksköterskor. Det skulle nämligen innebära att de skulle gå ner i lön och upp i ansvar.


Lockar dessutom inte att jobba inom organisationer där sparkrav läggs på sparkrav. I Lund ska man efter årets 210 miljoner spara ytterligare 100 miljoner nästa år. Men sjukdirektören är nöjd, eftersom ökningen av lönekostnaderna minskat till 2,6 procent. Jo, tjena... ni ser inget samband mellan låga löner och att det rådde akut brist på sjuksyrror i början av sommaren?  Med sparkrav så uteblir renoveringar som är nödvändiga för att få en bra arbetsmiljö. Har från flera andra hört att man i sommar t.ex. har haft upp emot 30 grader varmt på vissa avdelningar, detta trots den relativt svala sommaren. Men ombyggnads planerna är som mycket annat troligen lagda i malpåse...

image20
USIL = USEL?

Även om Sverige har ett högt skattetryck så skulle jag gladeligen betala några kronor mer i skatt för att vi skulle få en vård som fungerar bra i stället för en vård där man försöker spara som resulterar i att det knappt fungerar alls. Visst är det så att lönekostnaderna är en stor kostnad på sjukhus, men det finns mycket annat som kostar... Ett exempel är vanlig hemodialys. Läste någon gång att det kostar 400-700 000 kr per år och patient, vilket motsvarar ca. 30-60 000 kr/månad. Mer än vad det kostar att anställa två sjuksköterskor.


Fortsätter man på inslagen väg riskerar svensk sjukvård att gå åt fanders. Så länge ingen allvarlig incident inträffar så är det ingen politiker som vill se eller erkänna att deras besparingar vållar risker och problem för patienter, något vi redan sett prov på. När det väl inträffar en incident, för det är bara en tidsfråga (om inte vissa fall redan har skett), så kommer man obönhörligen att skylla på något annat eller någon annan. Jag är övertygad om att ingen kommer att vilja ta sitt ansvar.

Höj lönen för sjuksköterskor! Speciellt på onkologen i Lund! Fast jag är ju såklart jävig...  


Nyttig erfarenhet

Som sjuksköterska ger man patienter olika former av mer eller mindre potenta läkemedel. Smärtstillande ger man ofta med kommentaren "Hjälper inte detta så säger du till. För då kan vi ge dig mer". Ofta har patienterna redan ordentliga doser smärstillande och man reflekterar sällan, eller aldrig, hur denna mängd medicin kan påverka de som tar dem.

Ta tabletten Tramadol, ett Morfinlikanande preparat som finns i styrkorna 50 och 100 mg. Det är inte ovanligt att patienter får upp till 400 mg/dygn, ofta tillsammans med 4 g Panodil/dygn. Jag har själv ätit just Tramadol. En idiot som jag spelade innebandy med (eller rättare sagt mot) skickade medelst en armbge i ryggslutet mig in i bänk, något som resulterade i ett styck rejält stukad tumme.
För att kontrollera att inget var brutet eller avslitet begav jag mig till stadens akutmottagning där jag emellertid möttes av beskedet att det var sju timmars väntetid. Jag valde att, istället för att tillbringa natten på sjukhuset, åka hem med en Tramadol, den svagare styrkan, och en Panodil istället. Effekten av dessa två tabletter, en åttondel av vad många patienter får, var något i stil med "stor klubba i bakhuvudet". Jag har aldrig sovit så gott...   

Ett mindre lyckat exempel på hur man inte ska göra för att undersöka effekteb av läkemedel kan jag tillskriva min mor. Min syster skelade med ena ögat som liten och fick därför ögondroppar i det "friska" ögat för att därmed träna upp det svagare. Min mor tyckte att min syster var kinkig och uppträdde konstigt när hon fått ögondropparna och sa också detta till en läkare. Läkaren blir riktigt irriterad på min mor eftersom hon inte hade en aning om vad hon utsatte sitt barn för och rekommenderade således henne att själp prova.
Sagt och gjort. Bara det att min mor valde att göra det en morgon innan hon skulle till jobbet... och att hon gjorde på båda ögonen. Hon såg inte ett smack. Men läxan fick avsedd effekt. Hon gnällde inte mer på min syster angående hennes medicin.

Vem bestämmer verkligheten?

I veckan har Universitetssjukhuset i Lund haft operationsstopp pga. av för hög patientbelastning. Läste i SDS att man i måndags kväll hade 58 överbeläggningar och fortfarande ett stort tryck på akutmottagningen. I artiklen uttalar sig Henrik Hammar (m), regionråd med yttersta ansvar för skånes sjukvård, om huruvida Region Skånes hårda sparbeting (USIL ska spara i runda slängar 200 miljoner) har något samband med krisläget. Han svarade: " Nej, annars har det ju fungerat bra i sommar. Det har varit väldigt lite skriverier om vårdkris."
 
Man kan fråga sig om Hammars bild av verkligheten endast består av de delar som beskrivs i tidningen. Jag har alltid trott på det omvända, att tidningarna endast består av delar av verkligheten.

Mitt råd till bästa regionråd Hammar är att om man vill veta hur verkligheten ser ut så kan man börja med att besöka den i stället för att bilda sin hela bild av vad andra skriver om den. Det har varit kaos på USIL sedan juni.

Passade f.ö. på att vara ledig från måndags eftermiddag och en vecka framåt. Var inte helt missnöjd med min ledighet när jag vaknade upp i tisdags och läste om sjukvårdskaoset.


RSS 2.0