magnus sandberg

Ar idag bl.a. funderat på två saker... Den ena är varför barn fortfarande uppfostras till att alltid äta upp allt på tallriken. Det kanske var viktigt i Fattigsverige där man inte kunde låta något gå till spillo, men knappast idag då de flesta familjer inte har problem att få mat på borden. Det är klart att det är bra att man lär barnen att det finns en koppling mellan handling och konsekvens, men det borde finnas tillräckligt med situationer utanför själva matsituationen där detta kan manifesteras. Det viktiga borde inte vara att barnet äter upp utan att barnet äter tillräckligt. Att bedöma hur stor portion barnet har tagit (eller fått) och när barnet inte vill äta längre bestämma hur mycket och vad av det som är kvar som barnet ska äta.

För ätmönstret sitter kvar som vuxen. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit med det sista på tallriken och verkligen tryckt i mig det efter "det är fult att inte ära upp" och "äter du inte upp allt får du ingen efterrätt". Och hur mätt man än är så trycker man alltid i sig efterrätten. Är det konstigt att medelvikten bland barn ökar? Det är dessutom fortfarande så att man inom barnhälsovården anser att det är mer alarmerande om ett barn ligger under normalviktkurvan (även om den ligger stabilt under) än om kurvan ligger motsvarande över normalkurvan. Man anser i någon mening att det alltid är bra att ha lite extra att ta av... speciellt ifall ryssen och kriget kommer.

Jag anser fortfarande att ett av de lättaste sätten att gå ner i vikt, eller undvika övervikt, är att äta mindre. Att lyssna på sin kropp och sluta äta när man är mätt. För det är ofelbart så att om man inte gör av med alla kalorier som man stoppar i sig så går man upp i vikt. Det är klart att du kan äta lika mycket men av saker som innehåller färre kalorier eller att röra på sig mer så att man gör av med fler, men att äta mindre kräver sällan några större ändringar av vardagen.

Det andra som jag funderat på är varför så många svarar med namn i mobiltelefonen, i alla fall när det är en privat mobiltelefon. Ofta har du numret till den som ringer lagrat i telefonboken och du är därför i det närmaste 100 procent säker på vem som ringer. Lika så är den som ringer i det närmaste 100 procent säker på vem han eller hon ringer eftersom de lika ofta har numret lagrat i sin telefon. Det blir därför väldigt tramsigt att den som svarar presenterar sig, eftersom den som ringer vet vem denne har ringt och om den som svarar presenterar sig förväntas den som ringt berätta vem det är som ringer, vilket är lika fjantigt eftersom den som svarar ofta redan sett detta på sin telefon. Därför borde det räcka med att bara svara "Hej", följt med uppringarens namn. Det hade varit en annan femma när Televerket bara bestod av en massa telefonister som satt och kopplade samtal till höger och vänster. Det var antagligen som en ända stor lottodragning, att det kunde bli vilket nummer som helst i slutändan, ibland blev det vinst och ibland nit. Dessutom fanns det en massa betjänter som svarade i herrskapets telefon (det har man ju sett på de gamla pilsnerfilmerna med Thor Modéen) och då fanns det klart en poäng med att presentera sig, annars kunde man inte förvänta sig att disponenten behagade ta emot rikstelefonsamtalet.

Grosshandlaren själv telefonerar...

En rolig episod apropå nyss nämnda Modéen är att han och kollegan John Wilhelm Hagberg den 7 mars 1935 dömdes till 75 kronor i böter enligt paragraf 13 i Ordningsstadgan, för att han varit för rolig i samband med en matiné på juldagen i Sportpalatset i Stockholm. Han skall bland annat ha burit en alldeles för rolig hatt. Polisen idag är alldeles för slapphänt. Eller så är det kanske lagen som chanserat... Jag vet alldeles för många som borde bli bötfällda sin klädsel. Undrar förresten om polisen insåg det komiska i sin bötfällning och bötfällde sig själv enligt samma paragraf, fast det är klart, de bötfällde ju inte honom på juldagen.