Allt är relativt
Kom och tänka på en sak angående mina patienter. Om alla patienter som var lite bättre vore lite sämre så hade de som var lite sämre verkat lite bättre. Funkar även tvärt om... om alla patienter som var lite sämre vore lite bättre så hade de som var lite bättre verkat lite sämre...
Väckte jag dig?
Finns en hel del saker i det mänskliga beteendet som förvånar mig. Ett av dem är vardagslögnerna. En form av lögn som man drar, inte för att man egentligen behöver det, utan för att bara... jag varför gör man det?
Ett exempel är alla de gånger som man blir väckt av telefonen på morgonen. Spelar ingen roll vem det är som ringer. Man svarar, trött som tusan och en aning irriterad. Personen i den andra änden frågar givetvis:
- Väckte jag dig?
Trots att man sov som en stock och oavsett hur mycket klockan är svarar man så piggt man kan:
- Nej, det är ingen fara.
Eftersom personen i den andra ändan givetvis hör hur fruktansvärt sömnig man är och frågar de:
- Men du låter lite trött...
Av någon outgrundlig anledning fortsätter man att bygga på och försvara den första lögnen med ytterligare en lögn genom att säga något i stil med:
- Jag har varit vaken ett tag men jag ligger kvar i sängen.
Det spelar oftast ingen roll hur tidigt folk ringer, samma procedur upprepas ändå. Har vi så dåligt samvete att vi skäms så för att vi sover på mornarna? Eller har vi dåligt samvete för att den som ringer har varit uppe längre än oss själva och kanske redan uträttat stordåd medan vi har fördrivit tiden i sängen. Eller är det kanske uppringaren inte ska få dåligt samvete att de väckt oss? Men varför skulle de ha dåligt samvete pga. det? De kan ju omöjligt veta om vi sover eller inte... Varför säger man inte bara:
- Ja du väckte mig, men det gjorde ingenting.Ibland så kan det vara jobbigt att säga sanningen vad gäller jobbiga frågor, i alla fall till en början. Men vardagliga enkla saker finns det egentligen ingen anledning att ljuga om. Jag har en känsla av att man försöker med dessa vardagslögner när man redan är tagen på bar gärning, när vi inte hinner komma på något bättre som när man ligger och sover och blir väckt av telefonen... Andra exempel är:
- Men farbror poliskonstapel jag körde bara i 105 km/tim (när vi är väl medvetna om att polisen numera har radar och att vi aldrig kör under 120 på 90-vägar)
eller:
- Men jag var inte så full som jag verkade... (du var precis så full som du verkade, du kommer bara inte ihåg det)
eller klassikerna:
- Men älskling det är inte som du tror... (jo, det är precis som du tror).
och:
- Det var inte jag...
Diagnos: ansiktsboks-feber, Botemedel: verkliga livet
Har ni drabbats av ansiktsboksfeber? Nätverkssidan Facebook sprider sig som en löpeld? Finns numera över 34 miljoner användare och givetvis kan jag inte låta bli att ha åsikter om detta fenomen. Jag tillhörde från början en av de största motståndarna mot att registrera mig på ännu ett nätverk, leta upp kompisar (som jag redan har i andra nätverk) och bygga upp en personlig profil. Efter att det trillande in ett antal inbjudningar från vänner som tyckte att jag skulle gå med lät jag mig övertalas. Nu är jag en flitig besökare på facebook, men jag har fortfarande vissa invändningar mot fenomenet.
För det första lägger folk väldigt mycket tid på att hitta kompisar, titta på andras profiler försöka skriva små korta meddelande till sina kompisar etc, etc, istället för att faktiskt lägga lite tid på att umgås med dem på riktigt. Visst, många kompisar bor så pass långt bort men jag tycker ändå att alldeles för många (inklusiva jag själv) lägger för mycket tid på att ha någon form av pseudokontakt över nätet istället för att träffas på riktigt och kunna ha riktiga intelligenta konversationer.
Sedan så finns det vissa informella regler på bl.a. Facebook som gör att det här med nätverk och vänner blir lite mer komplicerat. Helst ska du visa att du är inne på nätverket ofta (annars blir det meningslöst att skicka t.ex. meddelanden. Det blir lite som att skicka post till en person utan brevlåda). Om du är inne på nätverket ofta så kan du också leta upp vänner. Men hur många vänner bör man ha och vilka ska man ha? Har diskuterat detta med ett antal vänner (inte över nätet) och det verkar som man vill ha ungefär så många vänner som ens egna vänner har. Man vill inte ha färre, för då verkar det som om man inte har några vänner och är en misslyckad person. Man vill å andra sidan inte ha för många vänner. Då kan det verka som om man har lagt till "vem som helst" bara för att det ska se ut som om man har många vänner och är populär och lycklig. Dessutom så minskar ju trovärdigheten att alla dessa personer verkligen är ens "vänner". Har några i mitt nätverk som har en bra bit över 500 vänner. Vilken väntelista det måste vara för att umgås med denna riktigt populära person (ska kanske inte säga så mycket, är på god väg mot 200) Hur skulle det fungera i den analoga världen?
- Har du lust att fika på onsdag?
- Njee? Kan inte då. Men vi kan väl ses i november 2008?
Som jag nämnt så är det inte alldeles lätt att välja vem som ska vara ens vän. Ännu svårare blir det att avgöra vem som ska få vara vän med mig. Vad ska man göra med sådana som man inte vill vara vän med och som man knappt känner? Har just nu åtta personer som vill vara vän med mig som jag inte har accepterat ännu pga. av att jag antingen är tveksam till att jag vill ha dem som vänner eller för att jag i princip aldrig umgåtts med dem. Lunds universitet borde starta kurser i nät-etik? de lagar som finns i "vanliga" världen gäller allt som oftast inte på nätet. Förutom att ignorera en person som vill vara din vän (vilket svårligen låter sig göras i verkligheten) så kan man på chat/dateing-sidor m.fl. få små meddelanden från andra som man inte känner och som vill ha kontakt. Det är då helt okej att totalt ignorera dessa meddelanden. Hur många skulle egentligen ignorera någon som hejade på dig på stan?
Dessutom är risken att folk utveklar nät-depressioner. Om man nu i alla sina nätverk har flera hundra vänner och om man dessutom har långa kontaktlistor på både MSN och ICQ (och lägg till det 14 e-postadresser, 6 bloggar, 3 hemsidor, 2 mobiltelefoner och en fast telefon) och fortfarande ingen vill leka med dig så är det klart att man blir lite deppig. Boten mot detta är nog att göra som min bror psykologen en gång sa (tror att det var han i alla fall) att varje gång man satt och väntade på att någon vän skulle ringa så skulle man själv ringa någon av sina vänner. För när du sitter mol allena på din kammare och deppar så sitter säkerligen någon av dina vänner och gör det samma.
För det första lägger folk väldigt mycket tid på att hitta kompisar, titta på andras profiler försöka skriva små korta meddelande till sina kompisar etc, etc, istället för att faktiskt lägga lite tid på att umgås med dem på riktigt. Visst, många kompisar bor så pass långt bort men jag tycker ändå att alldeles för många (inklusiva jag själv) lägger för mycket tid på att ha någon form av pseudokontakt över nätet istället för att träffas på riktigt och kunna ha riktiga intelligenta konversationer.
Sedan så finns det vissa informella regler på bl.a. Facebook som gör att det här med nätverk och vänner blir lite mer komplicerat. Helst ska du visa att du är inne på nätverket ofta (annars blir det meningslöst att skicka t.ex. meddelanden. Det blir lite som att skicka post till en person utan brevlåda). Om du är inne på nätverket ofta så kan du också leta upp vänner. Men hur många vänner bör man ha och vilka ska man ha? Har diskuterat detta med ett antal vänner (inte över nätet) och det verkar som man vill ha ungefär så många vänner som ens egna vänner har. Man vill inte ha färre, för då verkar det som om man inte har några vänner och är en misslyckad person. Man vill å andra sidan inte ha för många vänner. Då kan det verka som om man har lagt till "vem som helst" bara för att det ska se ut som om man har många vänner och är populär och lycklig. Dessutom så minskar ju trovärdigheten att alla dessa personer verkligen är ens "vänner". Har några i mitt nätverk som har en bra bit över 500 vänner. Vilken väntelista det måste vara för att umgås med denna riktigt populära person (ska kanske inte säga så mycket, är på god väg mot 200) Hur skulle det fungera i den analoga världen?
- Har du lust att fika på onsdag?
- Njee? Kan inte då. Men vi kan väl ses i november 2008?
Som jag nämnt så är det inte alldeles lätt att välja vem som ska vara ens vän. Ännu svårare blir det att avgöra vem som ska få vara vän med mig. Vad ska man göra med sådana som man inte vill vara vän med och som man knappt känner? Har just nu åtta personer som vill vara vän med mig som jag inte har accepterat ännu pga. av att jag antingen är tveksam till att jag vill ha dem som vänner eller för att jag i princip aldrig umgåtts med dem. Lunds universitet borde starta kurser i nät-etik? de lagar som finns i "vanliga" världen gäller allt som oftast inte på nätet. Förutom att ignorera en person som vill vara din vän (vilket svårligen låter sig göras i verkligheten) så kan man på chat/dateing-sidor m.fl. få små meddelanden från andra som man inte känner och som vill ha kontakt. Det är då helt okej att totalt ignorera dessa meddelanden. Hur många skulle egentligen ignorera någon som hejade på dig på stan?
Dessutom är risken att folk utveklar nät-depressioner. Om man nu i alla sina nätverk har flera hundra vänner och om man dessutom har långa kontaktlistor på både MSN och ICQ (och lägg till det 14 e-postadresser, 6 bloggar, 3 hemsidor, 2 mobiltelefoner och en fast telefon) och fortfarande ingen vill leka med dig så är det klart att man blir lite deppig. Boten mot detta är nog att göra som min bror psykologen en gång sa (tror att det var han i alla fall) att varje gång man satt och väntade på att någon vän skulle ringa så skulle man själv ringa någon av sina vänner. För när du sitter mol allena på din kammare och deppar så sitter säkerligen någon av dina vänner och gör det samma.
Jämt skägg
Trött på att raka mig... Funderar på att göra som min gode vän T och skaffa raggarmustasch och sen kanske satsa på VM i skägg... Finns många grenar att välja på. Förra året åkte de på träningsläger på Oktoberfest.
