magnus sandberg

Har tidigare skrivit om att folk inte tror att män inte kan bli barnmorskor bara för att de själva inte kan föda barn. Jag argumenterade för att man inte behöver ha egen personlig erfarenhet av själva fenomenet som man ska jobba med utan det räcker med att man t.ex. fått klinisk erfarenhet genom att man förlöst många barn och inhämtat teoretisk kunskap från litteraturen. Nu tänker jag argumentera emot mig själv. För det finns kunskaper och tillstånd som kan vara ovärderliga att uppleva och som gör att man får en insikt i saker och ting som man annars aldrig skulle kunna få. No kommer strax att förstå varför.

Följande, gripande föreläsning hålls av en Ph.D. i neuroanatomi, Jill Bolte Taylor som intresserat sig för hjärnan pga. sin bror som har diagnosen schizofreni. En morgon så inser hon att hon har drabbats av en stroke och känner hur funktion efter funktion slutar att fungera. Hon lade märke till varje förändring och ansträngde sig för att komma ihåg dem. Något som givetvis hänger samman med att hon är hjärnforskare. Men det ger henne också en kunskap om hur hjärnan fungerar, dvs personlig erfarenhet om ett tillstånd som är svårt att inhämta någon annanstans.

Det som är fascinerande är också hur hon insåg när hennes vänstra hjärnhalva inte fungerade. Hur den hjärnhalva som definierade henne som fysisk person och som är den som kopplar samman hennes inre värld med världen utanför och som är den logiska halvan som kommer ihåg det som har hänt och som är den som kan se framtida konsekvenser. Det är otroligt att lyssna på hur den vänstra halvan stängs av och sätts på och hon hamnar i någon form av nirvanatillstånd. Ska inte recitera hela föreläsningen men jag kan inte låta bli att fundera på om det är ett sådant tillstånd som Bolte Taylor pratar om som folk kan uppleva på konserter, på dansgolv eller i andra sammanhang där folk helt och fullt går upp i det de håller på med.