Kognitiv Kniv Beteende Terapi, K-KBT
Terapiformer och psykologi är ngt som ofta dryftas i min familj... kanske inte så konstigt då min mor jobbar inom barnpsykiatrin och min bror numera är psykolog. Jag har förtroende för psykologer och terapeuter men frågan är om de ibland har lite för stort förtroende för sig själva?
Läste att i Norge har en man dömts till sluten psykiatrisk vård efter ett knivmord på sin dåvarande fru och hennes två barn. Hans psykiatriker kom fram till att mannen efter detta utvecklade en knivfobi och för att bota denna fick mannen sova med olika knivar under kudden. Det började med en smörkniv och skulle sluta med en förskärare. KBT är en bra behandlingsmetod i många fall, men här kanske man har gått en smula långt ändå...
Jag tycker att man alltid ska försöka tro gott om alla och att alla kan bättra sig, men frågan är inte om läkarens uttalande om patienten när detta uppdagades är lite väl naivt: "Jag har känt honom länge. Han är inte farlig för andra". Detta säger han efter att han mördat tre personer men kniv! , lugnar läkaren Alf O Lund. Mannen dömdes till 2003, efter att ha mördat sin fru och hennes två små barn med kniv. Men Lund fortsätter: "Patienten kommer inte att tillgripa kniv igen. Han har tänkt efter när det gäller de här morden".
Ja, det var ju skönt att höra... Men som psykiatriker borde man väl ha hört talas om någon psykiskt störd person som begått samma typ av brott flera gånger, trots terapi. Jag menar, det finns säker en uppsjö av "vanliga" fångar som ångarar sina brott, uppträder exemplariskt i fängelset men som blir återfallsförbrytare så fort de hamnar i vissa sällskap eller miljöer. Samma sak borde rimligen gälla psykiskt störda. Det sista som jag skulle vilja göra då är att ge en före detta knivnördare en bättre realtion till sina knivar... måste diskutera detta med min bror.
