magnus sandberg

Tidningen Amelia har i sommar uppmärksammat att bara en av tio offentliga statyer är en avbildning av en kvinna. Man har därför startat en kampanj för att uppmärksamma detta och för att man ska får fler kvinnliga statyer och därmed ett mer jämställt samhälle. Kampanjen består i att man behänger de manliga statyerna med rosa halsband, något som också rapporterats i media.

Jag håller med om själva grunden till kampanjen, dvs. jag kan tycka det är fel att 9 av 10 statyer föreställer män. Men blir samhället verkligen mer jämställt bara för att det blir fler statyer av kvinnor? Är inte det att börja lite från fel håll?

Av de som nu står statyer är de allra flesta döda sedan många år sedan. Tittar man på Amelias förslag på kvinnor som bör bli statyer är det väldigt många som avlidit de senaste 10-15 åren. Det är inte speciellt många som blir statyer medan de lever (vilket gör krav på att resa en staty över Helen Sjöholm i Sundsvall lite väl tramsigt) och dessutom tar det ofta många år innan man lyckats finansiera, hitta en lämplig konstnär, beställa verket, göra provskulptur, göra den riktiga statyn etc. och slutligen uppföra verket. Över huvudtaget så uppförs det inte speciellt många statyer föreställande personer längre. En klar majoritet är gamla kungar och vetenskapsmän och med tanke på att det förr i tiden främst var män som var regenter eller höll på med vetenskap så är det kanske inte så konstigt att det är just män som är avbildade som statyer.

Dessutom så torde det ta väldigt lång tid att förändra förhållandet mellan manliga och kvinnliga statyer, eftersom man sällan plockar bort gamla statyer. Det som irriterar mig är även att det inte står hur många svenska statyer det finns och hur de kommit fram till förhållandet 1:10. Ska man verkligen navelskåda Amelias argument så märker man att de uppenbarligen inte bara räknat statyer utan även byster (i alla fall finns det en bild på minst en byst på deras hemsida). Något jag också reagerar på är att de inte har räknat nakna kvinnliga statyer, typ grekiska gudar, men på samma sida finns en bild på en minst sagt naken man. Inte heller har de räknat kvinnliga statyer utan namn på kvinnan som avbildats. Det hade med andra ord varit intressant om förhållandet 1:10 är baserat på påklädda fullstatys kvinnor mot klädda eller avklädda manliga statyer eller byster med eller utan namn.

Givetvis så har de rätt i sak. Men man borde med andra ord börja från rätt ände och se till att hjälpa kvinnliga ledare, vetenskapsmän och andra framstående kvinnor för att de ska kunna få ett sådant erkännande som de förtjänar. Förhoppningsvis kommer då dessa personer att bli statyer en tid efter deras död.

Jag tycker istället att Amelia skulle reagera på sådana här saker… minst sagt mycket märkligt.

Apropå passion i det föregående inlägget så kom jag att tänka på en stå-upp sketch med Adde Malmberg. Han pratar också om att vi män saknar passion. Han tar som exempel den passion som finns inom djurlivet, att när en älgtjur får lukt på älgko finns det inga viltstängsel och E4:or i världen som kan stoppa honom att nå älgkon, medan svenska män är mera: Nej, de blev inget med henne, för jag tappade bort portkoden…

Jag vet att den är mycket roligare att höra den, men hittar inte klippet nu.

Såg en dokumentär på SVT i söndags. Det handlade om fd. TV-profilen, tillika fd. skåningen, tillika Lunds studentkårs fd. vice ordförande Lasse Holmqvist. Jag var för ung när han på 80-talet stod på toppen av sin karriär och i yngsta laget när karriären, inte bara dalade, utan störtdök i början på 90-talet.
Men jag slogs av ett par saker under denna dokumentär (som jag verkligen rekommenderar).

För det första var det Holmqvist fantastiska sätt att möta och kommunicera med människor. Ett socialt unikum som kunde ta vilka personer som helst, prata med dem, och få det att kännas som han var släkt eller nära vän med de kända personer som han intervjuade. Det är så långt ifrån intervjuer idag där varje fråga är minutiöst planerad och intränad (de enda som verkar frångå detta är Fredrik och Filip, och det kan kanske vara en förklaring till deras framgång). Lasse Holmqvist verkar ha haft en närmast fantastik förmåga att förstå och känna sig in i hur den intervjuade kände sig och tänkte. Han verkar uppriktigt intresserad av att få veta mer om de som han träffade, inte bara som han intervjuade utan alla han träffade. Inte en tillstymmelse till enformiga frågor och klyschor som många av dagens sportjournalister ställer.

Det andra som jag slogs av var med vilken glädje, envishet och intresse som Holmqvist gjorde sina program. Man säger i dokumentären att han verkligen var en känslomänniska, på både gott och ont givetvis. Jag tror att det är något som saknas hos människor idag. Att göra saker passionerat och med glädje. Holmqvist jobbade, säkert så många andra, mer eller mindre dygnet runt. Han visste vad han ville ha och han verkade älska att göra det han gjorde. Varför tillåter vi oss inte att känna känslor på samma sätt som förr? Det är nästan fult att tycka det är roligt att gå till jobbet, man ska inte tala om vad man känner för folk eftersom det kan skrämma någon om man har stora känslor etc.

Det är skönt att se att passionen i alla fall finns kvar på insändarsidorna (synd bara att det är folk är förbannade som de kan visa känslor). Det är samma typ av känsla som Holmqvist måste ha haft när han skrev till Sydsvenskan efter en recension av en av hans böcker. Det är som sägs i dokumentären ”Lasse hade en olycklig fallenhet för att skriva brev”:

”Hej Bengt Olof Richter!” (Han hette Bengt-Erik.) ”Ända sedan Du för många år sedan vid en middag på Savoy för Danny Kaye – på en engelska som skulle fått en 10-åring att bli djupt generad – ställde en fråga, som ifråga om obegriplighet och längd var så omöjlig att besvara att DK än i dag när vi träffas alltid börjar med att säga ”has that journalist finished his question yet?” – ända sedan dess har jag förstått att du måste vara en alldeles ovanligt korkad person.

…

Du vet att du kunskapsmässigt, språkligt och journalistiskt är en ytterst medioker person. Du vet att du är en stor nolla. Men du håller denna vetskap på avstånd genom att agera från en position som alls inte är din, nämligen uppifrån. Jag kan inte låta bli att erkänna att jag för andra gången i mitt liv har lust till fysiskt våld, lust att med bara händerna ge Dig ett sånt djävla kok stryk att Du inte för resterande sekund av Ditt liv på jorden skulle haft en chans att glömma din förlöpning. Men märkligt nog segrar humanisten i mig.”

Det är nästan så jag får lust att börja skriva insändare till Sydsvenskan jag med, givetvis underskrivet med ”vän av ordning”.

Lasse Holmqvist dog 1996 i sviterna efter en hjärtinfarkt. Han hade då blivit avsatt som lördagsunderhållnings kung. TV skulle gå i allt fortare tempo och det var inte längre populärt att ha mys-prat-program på bästa sändningstid. Han begärde strax före sin död sig själv i konkurs efter att satsat stora pengar på Öresundskanlen. Och trots att Lasse Holmqvist var en av de ledande TV-profilerna under nästan tre decennier så är det sista som slår mig, och som gör mig lite bedrövad, hur lite det finns om Lasse Holmqvist på nätet. Jag tror att flera av de personer som försvann i början och i mitten av 90-talet har hamnat i ett form av historiskt vakuum. Det var innan internet hade slagit igenom på allvar och nyheter och minnesord skrevs i analog form. Det som skrevs har inte överförts till digitala media och följaktligen vet yngre personer idag knappt vem han var.

Tack vare denna dokumentär så har man sett till det skrivs lite så att minnet av en av dessa stora (både bokstavligen och bildligt (och bildligt i dubbel bemärkelse)) skåningar fortfarande lever kvar.

Det verkar som årets sommarjobbare på Aftonbladet har fått sluta för säsongen. Nu är de riktiga journalisterna (nåja) tillbaka och verkar kunna göra lite research. Hade man kollat upp detta från börjat hade man inte haft någon nyhet. Men å andra sidan hade ju inte jag haft lika mycket att skriva om.

Har haft en längre sommarpaus i mitt bloggande. Det har helt enkelt varit för mycket sol, bad, grillkvällar, fikor, utekvällar och kräftskivor för att jag skulle känna att jag hade tillräcklig motivation för att sätta mig framför dumburken och skriva mer eller mindre klyftiga saker.

 

Men nu så lider det mot höst och vardag igen och då finns helt plötsligt motivationen att komma igång med att tycka en massa saker här på bloggen igen.

 

Det första jag tänkte slå ner på är det faktum att folk verkar ägna sina semestrar att leta hemliga och osynliga symboler på stan. Senast var det nu symbolen på de lådor där man trycker för att få grönt ljus vid övergångsställen. Det har visat sig att handen med det utsträckta pekfingret är en symbol som tydligen även betyder ”den enda väg som leder till himlen går genom Gud och Jesus”. Även om tillverkaren säger att man medvetet gjort symbolen med denna mening så fyller symbolen en funktion, den tänkta, att folk som är lite tröga, vet hur de ska trycka för att få grönt ljus. För om man tänker efter så är det just med pekfingret som man oftast trycker med. Enda skillnaden är att man möjligen har man vikt in tummen. Men att det finns en annan mening som folk inte känner till eller bryr sig om är väl ganska oväsentligt så länge den fyller sin funktion?

 

Samma sak är det med sommarens stora nyhetsgroda. Man har kunnat tipsa Aftonbladet om nyheter så har de åkt ut och gjort ett reportage. I sommar så var det någon som tipsade om att Dressman hade klädsnurror som uppifrån såg ut som hakkors. Aftonbladet nappade av någon anledning på detta och skrev följande artikel:

 

Dressman: Vi har självklart inget med den symbolen att göra.

Upprörda läsare har hört av sig med uppgiften om att klädhängare på Dressman ser ut som ett hakkors.

 

Aftonbladet.se bestämde sig för att undersöka saken närmare. Bedöm resultatet själva.

 

För den som vet vad den ska leta efter var det en baggis att upptäcka det läsarna ansåg var en dold nazistisk symbol i klädbutiken. Det är en av Dressmans speciella skjorthängare som ovanifrån, kanske med lite fantasi faktiskt bildar något som ser ut som svastikan.

 

Aftonbladet.se ringer upp Dressmans informationsansvarige, Ole Jakob Ytterdal för att få en kommentar:

 

– Nej, jag är inte säker på att jag förstår vad du menar. Jag har inte hört något från våra kunder om det. Det är ett vanligt stativ som är utformat för att sälja kläder. Vi har självklart inget med den symbolen att göra, säger han.

 

Vi har fått in samtal från era kunder som reagerat på stativets utseende. Kommer ni att dra in dem från sortimentet?

 

– Det är något vi får ta ställning till ifall de börjar höra av sig till oss, säger Ole Jakob Ytterdal.

 

Givetvis så hade man tagit bild på dessa hemska hakkors, och det var denna bild man använde:

 

 

Aftonbladet insåg nog själva att det har var en lite väl tunn soppa att koka ens på en spik så man raderade helt sonika hela artikeln efter någon dag, den finns numera inte ens med i Aftonbladets nyhetsarkiv.

 

Även om det uppifrån ser ut som ett hakkors så har det ett helt annat syfte, att bära upp kläder. Hakkorset eller svastikan är egentligen en gammal solsymbol och används flitigt inom t.ex. hindusimen utan att man anklagar dem för att vara nazister just för att den där uppfyller ett  annat syfte än som symbol för nazismen.

 

Jag har dessutom hittat mycket större och mer uppenbara hakkors i Stockholms gatumiljö. Jag satt och tittade på en Stockholmskarta och förfarades över mängden med obehagliga symboler. Jag funderar på att skriva till Aftonbladet och berätta detta och be att det genast ringer upp tekniska nämndens ordförande och höra med honom när man ska riva upp gatorna och förändra hela Stockholms gatuplan… det tycker jag är den rimligaste åtgärden.