magnus sandberg

Den stora lokala händelsen i Lund den gångna veckan var att rådhuset i Lund stormades av upprörda elever från Katedralskolan. Bakgrunden är att några tjänstemän på utbildningsförvaltningen tagit fram ett förslag som går ut på att flytta handels- och administrationsprogrammet till en annan av Lunds gymnasieskolor, detta pga. platsbrist. Katedralskolan och övriga skolor i centrum har ont om lokaler medan Vipeholmskolan har tomma lokaler. Synd bara att de vände sig till politiker för att protestera när det var ett tjänstemannaförslag och att de stormade rådhuset istället för utbildningsnämndens lokaler. Till råga på allt så var utbildningsnämndens ordförande inte där eftersom nämndsordförandena är "hobby-politiker" och bara sysslar med politik på fritiden.

Det jag tycker är intressant är varför egentligen eleverna protesterar. Man har fått besked i att oavsett vilken lösning man väljer så kommer alla som nu går på skolan få gå kvar. Det handlar alltså inte om deras egen skolgång.  Är det av solidariska skäl? Det hade varit fantastiskt om det var hela sanningen. Men jag är mycket tveksam till om alla dessa gymnasister engagerade sig för yngre elever. Visserligen har det framkommit argument som "Jag vill att min brorsa också ska få gå på Katte", men problemet är att antalet plaster måste minska, antingen för man flytta ett program eller så får man skära i antagningen till utbildningarna. En minskning av motsvarande plaster som ett program ger ju inte de yngre eleverna större chans att börja på Katedralskolan. Frågan är om de är nöjdare om eleverna för sitta i överfulla klassrum eller i dragiga baracker.  

Nej, jag tror snarare att det är den gamla vanliga rädslan av att förändra något. Jag har fortfarande svårt att förstå att det är eleverna som protesterar. Om de anställda lärarna hade gjort högljudda protester hade jag haft förståelse eftersom det är deras arbetsplats som riskerar att flyttas.

Men just rädslan, eller bekvämligheten att behålla något som det är, känns ibland som en anda som ligger som en blöt handduk över staden. Trots att över 60 procent av stadens invånare består av akademiker, en grupp som ska kunna granska kritiskt och ta till sig information och vara först med det senaste, är det sällan Lund känns särskilt progressivt. Ofta får man höra argumentet "det har alltid varit så". Detta trots att det finns många exempel på där man genomfört förändringar oberoende av folks proteststormar och när man sedan vill gå tillbaka till det ursprungliga möts av samma proteststormar (för vem vill egentligen lämna EU, riva Öresundsbron eller avskaffa den kvinnliga rösträtten idag?). På samma sätt som det inte finns ett självändamål att förändra för förändrandets skull så finns det inget självändamål att behålla saker av tradition och gammal hävd.

Ju äldre traditionen är desto svårare är det att gå ifrån den. Var med om att bevittna Lunds studentnationers parad i samband med siste aprilfestligheterna i Lund. Evenemanget har lockat färre och färre nationsaktiva för varje år och i år var det flera nationer som inte dök upp överhuvudtaget. Jag frågade en av de ansvariga om de inte hade funderat på att göra på något annat sätt. Jag fick en blick som om jag var dum i huvudet och svaret "men det är ju en tradition".

    

Läste förresten någon dag efter stormningen av rådhuset att andelen skolk bland Katedralelever dubblerats det senaste året. Hoppas bara att de stormade rådhuset när alla hade rast.