magnus sandberg

Vet inte riktigt varför, men efter att ha haft en, på många sätt en mycket bra helg och god förutsättningar för en väldigt bra vecka så har allting av någon anledning spårat ur.

Jag är inte religiös men ibland undrar jag om det är någon där uppe (eller där nere eller i Motala, eller var man nu kan sitta) som på ren djävulskap sitter och hittar på skit för folk som har haft det lite för bra... bara som kompensation. Jag har i och för sig inte drabbats av någon enorm olycka eller sjukdom så jag har ju egentligen ingen rätt alls att gnälla, men det är rätt irriterande när minsta inte går som man tänkt utan allt "går på röven". Jag kan, förutom att jag har haft tuffa dagar på jobbet där inget gått som jag planerat, ge några ytterligare exempel: min väckarklocka ringde inte i morse, när jag skulle cykla till jobbet (sen som jag var efter väckarklocksincidenten) så går cykeln sönder. Det var inte bara det att den gick lite sönder, utan med ett "kneck" så brast trampnavet. Skulle tydligen gå på åtminstone 500 spänn. Dessutom kom jag ju försent till jobbet. Men ni ska inte tro att jag är bitter...

Det var tydligen fler än jag som hade det tufft på jobbet idag. Vi var flera som redan före frukost muttrade om att flexa ut (någon pratade även om att "flexa ut" på ett mer dramatiskt och handgripligt sätt). Vet inte om det var stundens känsla av trötthet och hopplöshet som gjorde att jag i samma veva kom att tänka på följande dikt skriven av Bengt "Cidden" Andersson:

Ung man i Läckeby

Moppen är soppatorr

tjejen drog till fjällen

med en störtloppsakrobat.

Här går jag

som en pissnödig anarkist

utfattig i en jävla bondhåla.

Jag kan inte ens

ta livet av mig

för järnvägen är nedlagd.

Cidden  är son till en rysk ishockeyspelare och svensk cirkusprinsessa och är född, uppvuxen och bor i Läckeby, en liten håla utanför Kalmar, där även undertecknad är född. Jag har tydligen träffat Cidden när jag var liten, något jag tyvärr inte kommer ihåg, och han var känd som byns poet långt innan han blev känd i resten av landet. Bengt Cidden Andersson är rörmokare, poet och fotbollspelare, (enligt honom själv i den ordningen). Eller han åtminstone var detta, 1993 drabbades han av en stroke och i samband med denna afasi. Han hann innan dess skriva flera dikter och böcker om det stilla livet på den småländska landsbygden. Som rörmokare beskriver han ofta det arbetarsamhälle han var del av:

En näve 4" spik i vänstra blusfickan.

En näve 3" spik i vänstra byxfickan.

Då är man klädd!

Allt i samma enkla träffsäkra ton som får vanliga människa att känna igen sig (eller känna igen andra). Han är på något vis den vardagspoet, långt från finkulturens salonger och DN:s kultursidor, som behövs för att visa att man inte behöver sitta i Svenska Akademin, ha en sjurummare på Östermalm där man sitter dagarna i ända och skriver "svår" poesi på trimeter och som ingen förstår, för att få kalla sig poet och bli uppskattad av det svenska folket . Ibland känns det som om det är fler poeter som Cidden som vi behöver.

Men mest känd har Cidden blivit för sina fotbollsdikter. Tänkte avsluta med två dikter från boken "Hela bollen ska ligga stilla". Jag tror att alla som spelat fotboll kan känna igen sig i dessa. Som många av hans andra dikter är de fyllda av realism, drömmar, krass verklighet och humor.

VM - Final

När skoldagen var slut

brukade jag ensam cykla

till den stora fotbollsplanen.

Med riktiga mål.

Med riktig straffpunkt.

Det var alltid en minut kvar

och oavgjort

när vi fick straff.

Jag la bollen på straffpunkten

tog lång ansats

kanonhårt i krysset.

En eftermiddag

blev jag världsmästare

sjutton gånger.

Gre-no-li

När jag var åtta år

värvades jag till Milan.

Övergångssumman

en loranga och ett stort toy.

Första matchen

100 000 åskådare.

Liedholm hämtade bollen

i vårt försvar

fick en drömpassning

tittade upp

Gunnar Gren fri

stack i luckan

fick tillbaka bollen.

Jag sprang,

med kraft forcerades

innerbackarna,

ett 40 meters skott

i bortre burgaveln.

Målvakten chanslös

100 000 skrek ut sin lycka.

Jag sprang

mot mittcirkeln

Liedholm kom

och klappade om mig.

När Roma slog avsparken

skrek morsan att det var mat.