magnus sandberg

I veckan jobbade jag natt och jag titta lite på TV under en paus. TV 4 valde att kl. 04.30 visa dokumentären om apan Ola (hade säkert otroliga tittarsiffror). Ni kommer säker alla ihåg apan Ola (som egentligen inte alls var en apa utan en schimpans) som figurerade i TV under slutet av 80-talet och början av 90-talet. Han var bl.a. med i ikväll Robert Aschberg och vann en smula otippat aktie-SM (så "eat shit" alla aktieekonomer som har pluggat ekonomi (eller som vissa säger: "Har pluggat EC")).

Ola har för övrigt drabbats av ett tragiskt öde. Han såldes i hemlighet från Ölands djurpark och sitter för närvarande i en 14 kvadratmeter stor bur i Thailand tillsammans med tre andra schimpanser. Folk över hela världen har i över 10 års tid försökt köpa loss Ola för att ta honom till ett bättre hem.

Förutom att hela historien är väldigt sorglig att han sitter där han sitter och man inte lyckats befria honom på tio hela år så slog jag av en annan sak när jag såg dokumentären. I filmen framkommer det tydligt att Olas fosterfamilj inte ser honom som ett husdjur utan som sin "sin konstige lille son". Man fick se när de hade klätt Ola i tomtekläder där han gång på gång drog av sig luvan. Han ha dessutom medverkat i Strindbergs pjäs på Stockholms stadsteater trots att det egentligen är förbjudet. Och just detta att inte behandla djur som djur utan istället som någon form av pseudomänniska kan göra mig en smula upprörd. Jag har ingenting emot att man oskyldigt sätter på en hatt på ett djur, men när man konsekvent klär dem i "mänskliga" kläder och behandlar dem som någonting som de inte är får jag en olustig känsla.

Även om djur kan vara intelligenta och har känslor etc. så tycker jag att det blir det fel när man låter dem ta en lika stor, eller större, plats som en människa. Har även upptäckt att människor på olika dateingsidor (tänker inte alls gå in på hur jag vet detta) har en förmåga att istället för att presnentera sig själv presenterar sina husdjur och hur viktiga dessa är och vilka olika, mer eller mindre mänskliga egenskaper de har. Som om relationen till dessa djur skulle vara viktigare än en mänsklig relation.

Bilden nedan är hämtad från en tävling i Las Vegas där det gäller att förvandla sina hundar. Tyvärr visar inte bilden nedan vinnaren utan blott förra årets vinnare (som inte alls vann i år). Jag ska inte ge mig in på en diskussion huruvida djur har känslor eller inte, men ibland undrar jag om djur kan känna sig förnedrade och vad de då skulle säga...

Jag blir lätt trött på folk som försöker göra andra till någonting de inte är. Det kan handla om att göra djur till människor eller det kan handla om att göra barn till vuxna. Allt för ofta försöker vuxana få sina barn att bete sig på ett sätt som inte är naturligt för ett barn på fem år. De får kläder som påminner om vuxnas (kolla bara hur många frack-outfits och barn-bikinis det finns för barn) och ska helst uppträda som vuxna och förverkliga de vuxnas drömmar, trots att de inte riktigt vet vad de gör. Se bara följande klipp om "little Hercules". :

Behöver jag säga att det är Richards pappa som har tränat honom sedan Richard var två år gammal. Just när man är två så har man ju en verklig förmåga att tala om föär sina föräldrar vad man verkligen vill... eller inte. Barnens situation blir inte helt olikt apan Olas. Jag är övertygad om att de "styrandes vilja" inte bara är onaturligt utan även otvivelaktigt leder till att vem man än försöker förvandlar så tar de skada.