magnus sandberg

I år är det tio år sedan det första avsnittet av Expedition Robinson visades. Det är få TV-program som har engagerat svenska folket så mycket. Vem minns inte skandallöpsedlarna om mobbnings, fascist- och förnedrings-TV som ivrigt diskuterades av alla. Programmet ansågs skadligt för barn och folket ville att programmet helt skulle tas bort efter det att en av deltagarna tagit sitt liv efter hemkosten till Sverige och innan programmet börjat sändas. Det är få som nu kommer ihåg att den dåvarande underhållningschefen på SVT fick avgå. Programmet debatterades till och med i den svenska riksdagen!

Mediadrevet mot programmet och kravet på nedläggning fortsatte trots ökade tittarsiffror (som mest hade programmet uppemot 4 miljoner tittare). Tillslut så insåg även kvällspressen att man nog inte kunde vara emot ett program som hade så höga tittarsiffror. Tänk då skulle man kanske få folket emot sig. Så som vilken skicklig politiker som helst, vända hela mediacirkusen kappan efter vinden och ansåg helt plötsligt att det där Robinson var ett roligt, kul, skoj och kultiverat program.

Robinson var på något sätt före sin tid. De hade ett koncept som de trodde på och som de trodde att svenska folket ville ha. Till en början fick de böja sig, de klippte om programmet för att scenerna där man motiverade varför man röstade som man gjorde klipptes bort. Men i takt med att programmet blev populärare ville publiken ha mer intriger och sakta men säkert återgick programmet mer eller mindre helt till originalidén, dvs. att man bl.a. visade motiven bakom hur man röstade. Men då hade det gått så långt att det inte var någon som protesterade. Måste erkänna att det var skickligt gjort av programmakarna...

Var inne på SVT och läste om 10-års jubileet. De hade intervjuat Martin Melin, polisen som i den allra första finalen sa att han skulle använda ev. husköp med sin dåvarande sambo... men så blev det ju inte riktigt, han dumpade bruden och när detta kom fram blev det ramaskri hos en stor del av det svenska folket som nu kände sig lurade. Men man måste erkänna att det var skickligt av Martin att dra till med husköp för att vinna röster. Han betedde sig mer som politiker än Jan-Emmanuel någon sin kommer att göra. Det kändes inte så konstigt att Martin Melin fick röster när hans finalistmotståndare Kent Larsen istället för bröllop skulle lägga pengarna på en djurkyrkogård. Troligtvis så när politiskt självmord man kan komma i en dokusåpa.

Läste förresten att Martin Melin förutom polis även till yrket är opublicerad författare. Vad krävs för att man till yrket ska kunna titulera sig författare. Okej att man kan vara författare utan att ha fått något publicerat, men kan man verkligen ha det som yrke? Är inte det lite mera hobby? För att det ska kallas yrke borde man väl ha en inkomst, vilket nog är svårt at få om man inte är publicerad. Lite som att säga att man är professionell skådespelare men aldrig medverka i några filmer eller uppsättningar.