Att ventilera sin ilska

Jag var ett väldigt snällt barn. Jag såg snäll ut också med långa guldgula lockar. Fördelen med att se ut på detta viset är att väldigt få vuxna kunde blir riktigt arga på mig (med undantag av mina föräldrar som såg mig varje dag och som därigenom hade blivit immuna). Jag kom antagligen lättare undan när jag gjort något dumt och ännu lättare undan om jag sagt något dumt. Jag var vad gamla pensionärer antagligen skulle kalla ett "charmtroll".  

När jag var sju år fick jag som alla andra börja skolan. Jag började i en byskola med två första klasser. Om jag inte minns fel så var vi inte fler än 14 stycken i min klass. Det var med andra ord en hyfsad lärartäthet på den tiden. Vi hade dessutom Kalmar läns största klassrum (om jag inte minns fel hade vi hela övervåning på i bygganden på bilden nedan). Luncherna lagades från grunden i skolköket (inget centralkök här inte) och till detta serverades nybakt bröd. Trots detta var allt inte alltid frid och fröjd. En dag hade vi 14 elever lyckats åstadkomma så mycket ljud att vår lärarinna, Kerstin, blivit ganska irriterad. Antar att jag inte var riktigt van vid att andra än mina föräldrar blev irriterad och jag tyckte nog att stämningen var ganska obehaglig Huruvida jag hade någon del i den höga ljudvolymen vet jag inte. Men med tanke på hur mycket jag pratar idag så var jag nog inte helt oskyldig.
image16
 Till slut klarade jag inte av den tryckta stämning som uppkommit tack vare oss olydiga barn. Jag räcker sålunda upp handen. Till slut upptäcker fröken detta och säger irriterat:
- Vad är det Magnus?
- Jo, jag tycker det är så mycket ilska i rummet så jag skulle vilja släppa ut lite. 

Antar att Kerstin mest blev förvånad av detta yttrande. Jag vet inte heller om hon egentligen gav mig tillåtelse men jag reste mig upp gick fram till fönstret, öppnade det och viftade ut så mycket luft jag kunde. Märkbart nöjd gick jag sedan och satte mig.  

Att mina klasskamrater inte gav mig stryk på rasten efter ett sådant här messerschmidt-idiot-klassens-clown-beteende kan så här i efterhand förvåna mig. Jag blev inte mobbad eller ens retad, men vi kanske var för unga. Jag flyttade ett par månader senare så jag kanske inte riktigt gav mina klasskamrater chansen.

Det som fascinerar mig mest är nog att manövern faktiskt hade avsedd effekt. För inte kunde Kerstin vara arg efter att en liten lintott som jag släppt ut ilskan genom fönstret.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0