magnus sandberg

Finns en hel del saker i det mänskliga beteendet som förvånar mig. Ett av dem är vardagslögnerna. En form av lögn som man drar, inte för att man egentligen behöver det, utan för att bara... jag varför gör man det?

Ett exempel är alla de gånger som man blir väckt av telefonen på morgonen. Spelar ingen roll vem det är som ringer. Man svarar, trött som tusan och en aning irriterad. Personen i den andra änden frågar givetvis:

- Väckte jag dig?

Trots att man sov som en stock och oavsett hur mycket klockan är svarar man så piggt man kan:

- Nej, det är ingen fara.

Eftersom personen i den andra ändan givetvis hör hur fruktansvärt sömnig man är och frågar de:

- Men du låter lite trött...

Av någon outgrundlig anledning fortsätter man att bygga på och försvara den första lögnen med ytterligare en lögn genom att säga något i stil med:

- Jag har varit vaken ett tag men jag ligger kvar i sängen.

Det spelar oftast ingen roll hur tidigt folk ringer, samma procedur upprepas ändå. Har vi så dåligt samvete att vi skäms så för att vi sover på mornarna? Eller har vi dåligt samvete för att den som ringer har varit uppe längre än oss själva och kanske redan uträttat stordåd medan vi har fördrivit tiden i sängen. Eller är det kanske uppringaren inte ska få dåligt samvete att de väckt oss? Men varför skulle de ha dåligt samvete pga. det? De kan ju omöjligt veta om vi sover eller inte... Varför säger man inte bara:

- Ja du väckte mig, men det gjorde ingenting.

Ibland så kan det vara jobbigt att säga sanningen vad gäller jobbiga frågor, i alla fall till en början. Men vardagliga enkla saker finns det egentligen ingen anledning att ljuga om. Jag har en känsla av att man försöker med dessa vardagslögner när man redan är tagen på bar gärning, när vi inte hinner komma på något bättre som när man ligger och sover och blir väckt av telefonen... Andra exempel är:
- Men farbror poliskonstapel jag körde bara i 105 km/tim (när vi är väl medvetna om att polisen numera har radar och att vi aldrig kör under 120 på 90-vägar)
eller:
- Men jag var inte så full som jag verkade... (du var precis så full som du verkade, du kommer bara inte ihåg det) 
eller klassikerna:
- Men älskling det är inte som du tror... (jo, det är precis som du tror).
och:
- Det var inte jag...

Så man skulle säga att vardagslögner är för dem som är klantiga och blir tagna med fingrarna i "syltburken" och är för tröga för att komma på en trovärdig ursäkt. Kan bara tillägga att jag givetvis aldrig aldrig...