En bortglömd gigant

Såg en dokumentär på SVT i söndags. Det handlade om fd. TV-profilen, tillika fd. skåningen, tillika Lunds studentkårs fd. vice ordförande Lasse Holmqvist. Jag var för ung när han på 80-talet stod på toppen av sin karriär och i yngsta laget när karriären, inte bara dalade, utan störtdök i början på 90-talet.
Men jag slogs av ett par saker under denna dokumentär (som jag verkligen rekommenderar).

För det första var det Holmqvist fantastiska sätt att möta och kommunicera med människor. Ett socialt unikum som kunde ta vilka personer som helst, prata med dem, och få det att kännas som han var släkt eller nära vän med de kända personer som han intervjuade. Det är så långt ifrån intervjuer idag där varje fråga är minutiöst planerad och intränad (de enda som verkar frångå detta är Fredrik och Filip, och det kan kanske vara en förklaring till deras framgång). Lasse Holmqvist verkar ha haft en närmast fantastik förmåga att förstå och känna sig in i hur den intervjuade kände sig och tänkte. Han verkar uppriktigt intresserad av att få veta mer om de som han träffade, inte bara som han intervjuade utan alla han träffade. Inte en tillstymmelse till enformiga frågor och klyschor som många av dagens sportjournalister ställer.

Det andra som jag slogs av var med vilken glädje, envishet och intresse som Holmqvist gjorde sina program. Man säger i dokumentären att han verkligen var en känslomänniska, på både gott och ont givetvis. Jag tror att det är något som saknas hos människor idag. Att göra saker passionerat och med glädje. Holmqvist jobbade, säkert så många andra, mer eller mindre dygnet runt. Han visste vad han ville ha och han verkade älska att göra det han gjorde. Varför tillåter vi oss inte att känna känslor på samma sätt som förr? Det är nästan fult att tycka det är roligt att gå till jobbet, man ska inte tala om vad man känner för folk eftersom det kan skrämma någon om man har stora känslor etc.

Det är skönt att se att passionen i alla fall finns kvar på insändarsidorna (synd bara att det är folk är förbannade som de kan visa känslor). Det är samma typ av känsla som Holmqvist måste ha haft när han skrev till Sydsvenskan efter en recension av en av hans böcker. Det är som sägs i dokumentären ”Lasse hade en olycklig fallenhet för att skriva brev”:

”Hej Bengt Olof Richter!” (Han hette Bengt-Erik.) ”Ända sedan Du för många år sedan vid en middag på Savoy för Danny Kaye – på en engelska som skulle fått en 10-åring att bli djupt generad – ställde en fråga, som ifråga om obegriplighet och längd var så omöjlig att besvara att DK än i dag när vi träffas alltid börjar med att säga ”has that journalist finished his question yet?” – ända sedan dess har jag förstått att du måste vara en alldeles ovanligt korkad person.



Du vet att du kunskapsmässigt, språkligt och journalistiskt är en ytterst medioker person. Du vet att du är en stor nolla. Men du håller denna vetskap på avstånd genom att agera från en position som alls inte är din, nämligen uppifrån. Jag kan inte låta bli att erkänna att jag för andra gången i mitt liv har lust till fysiskt våld, lust att med bara händerna ge Dig ett sånt djävla kok stryk att Du inte för resterande sekund av Ditt liv på jorden skulle haft en chans att glömma din förlöpning. Men märkligt nog segrar humanisten i mig.”

Det är nästan så jag får lust att börja skriva insändare till Sydsvenskan jag med, givetvis underskrivet med ”vän av ordning”.

Lasse Holmqvist dog 1996 i sviterna efter en hjärtinfarkt. Han hade då blivit avsatt som lördagsunderhållnings kung. TV skulle gå i allt fortare tempo och det var inte längre populärt att ha mys-prat-program på bästa sändningstid. Han begärde strax före sin död sig själv i konkurs efter att satsat stora pengar på Öresundskanlen. Och trots att Lasse Holmqvist var en av de ledande TV-profilerna under nästan tre decennier så är det sista som slår mig, och som gör mig lite bedrövad, hur lite det finns om Lasse Holmqvist på nätet. Jag tror att flera av de personer som försvann i början och i mitten av 90-talet har hamnat i ett form av historiskt vakuum. Det var innan internet hade slagit igenom på allvar och nyheter och minnesord skrevs i analog form. Det som skrevs har inte överförts till digitala media och följaktligen vet yngre personer idag knappt vem han var.

Tack vare denna dokumentär så har man sett till det skrivs lite så att minnet av en av dessa stora (både bokstavligen och bildligt (och bildligt i dubbel bemärkelse)) skåningar fortfarande lever kvar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0