magnus sandberg

Intressant det här med att få arbeta och att få lön. Blev varse att man är ganska utelämnad och försvarslös som arbetstagare gentemot arbetsgivaren. Anledningen till denna upptäckt är att jag ännu inte har fått någon lön för maj månad. Min anställningskonstruktion skulle vara sådan att jag skulle ha en tjänst på Region Skåne som jag skulle vara tjänstledig från för att kunna jobba med forskning på universitetet. Under två månader jobbade jag 50 % som klinisk sjuksyrra och 50 % med forskning och redan då började jag dra öronen åt mig eftersom löneutbetalningarna inte stämde med det som vi kommit överens om (jag fick lön som motsvarade 100 % klinisk tjänst). Efter att ha prata med ansvariga på universitetet försäkrade de att detta skulle lösas. Mycket riktigt så fick jag sedermera ett papper för anställningen för dessa två månader (även om jag fortfarande inte heller ha fått dessa pengar). Jag frågade upprepade gånger om det skulle vara några problem när jag nu skulle börja som forskningsassistent, men fick till svar att det inte skulle vara några problem. Givetvis blev det problem.

Upptäckte för en vecka sedan att jag inte hade fått någon lön och skickade direkt ett mail till en av de ansvariga. Eftersom han är den som har hållit i min anställning är det bara han som ordna saken, och han var förstås borta i måndags. I tisdags morse började han ta tag i problemet och lovade att allt snart skulle vara löst. Det visade sig att allt ”bara var ett litet misstörstånd”. Regionen hade inte förstått att jag skulle ha en fortsatt tjänst efter mina 50 %, dvs. Jag hade i 1,5 månad egentligen stått utan anställning. Efter ett par administrativa turer skulle allt vara löst och lönen skulle vara på väg… trodde jag… Får ett telefonsamtal på fredagen från Regionen där de ville att jag skulle skriva på papperna innan de kunde betala ut lönen. Eftersom både de och jag var upptagna på fredagen kommer jag inte att kunna göra detta förrän imorgon och först därefter görs löneutbetalningen. Mer än 1 veckan efter att jag uppmärksammade dem på ”misstaget”.

Eftersom de hela tiden har varit vänliga och jobbat för att hitta en lösning kan jag inte göra så mycket. Arbetsgivaren har all makt och jag kan bara titta på medan räkningarna förfaller. Det är sannerligen inte ofta jag känt mig så här maktlös.

Men jag funderade i mitt stilla sinne på motsatsen. Att jag skulle ”missuppfatta” min anställning och inte komma till jobbet i 1,5 månad. Lika så hade varit intressant att ta över en vecka på mig att inställa mig på jobbet den dag då min överordnade insåg att jag inte var på min arbetsplats.

Hade inte varit för att jag precis fått ett stipendium på en del pengar så hade jag nästan övervägt ifall jag inte skulle vara lite sur och kanske lite bitter också. Men nu fick jag andra pengar, solen lyser, det är varmt som attan utom ölen som är kall och god. Livet är rätt bra ändå, trots att Region Skåne är fjantiga och Vårdförbundet är lika kassa som jag befarade (jag tänker i övrigt inte kommentera "katastrofen", inte nu i alla fall).