magnus sandberg

Vad är det egentligen med svenskar, översättning och filmer? Satt igår och tittade på TV6 och Starwars - The return of the Jedi, men jag tappade sugen att titta pga. av den otroligt taffliga textningen. Till exempel så heter R2D2 som i översättningen heter Artoo-deetoo och CP3O heter See-Threepio. Okej, det är namn som kan användas, men det blir inte riktigt bra.

Finns för övrigt hur mycket som helst skrivet och diskuterat om dålig översättning inom filmbranschen. Både vad det gäller filmtitlar och konversationer i filmerna. Orkar inte helt enkelt inte dra alla dåliga exempel... Ni kan säkert några själva. Men drygt är det i alla fall.

Har som jag nämnt tidigare lite semester för tillfället. Tyvärr tar man inte tillfället i akt och gör sådana saker som man kanske borde göra. Istället sitter man framför någon av dumburkarna, datorn eller TV:n. Har kommit på mig själv med att titta på TV utan att jag egentligen bryr mig om vad det är som visas. Så här på dagtid är det dessutom sällan som något av värde visas. Det som sänds är i stället allehanda frågelekar som går ut på att man ska gissa ord, talkshows eller TV-shop. Lite ironisikt förresten med frågeprogrammen. Orden är så lätta att lura ut så att man hemma i soffan ska bli så glad över hur smart man har varit som kommit på ordet att man väljer att ringa in till programmet. En bråkdel av alla som ringer in kommer fram, den som kommer fram vinner oftast runt 2000 kr (trots löften om stora jackpoter) och de som inte kommer fram blir av med en massa pengar på telefonräkningen. Det är dessa människor, arbetslösa, studenter, arbetslösa studenter, pensionärer och andra grupper med lite pengar som ser sin chans att dryga ut kassan med en enkel frågelek som tillslut hamnar med gigantiska telefonräkningar. Snabba pengar blir det, fast de flödar åt fel håll.

Ungefär samma fenomen och resonemang som gäller kring nätpoker. Alla som spelar nätpoker känner någon nära som lever på sin nätpoker. Att leva på sitt spelande är givetvis alla närpokerspelares dröm. Ingen av alla som jag känner som spelar nätpoker går minus på sitt spelande. Frågan är då hur man kan leva på sitt nätpokerspelande när ingen förlorar några pengar? Poängen måste ju vara precis som lotto, att många förlorar lite och att få vinner mycket.  

Det är antagligen även dessa arbetslösa, uttråkade människorna som är de enda som handlar på TV-shop. Vem vill egentligen ha en "Swivel sweeper" som bara kan ta upp russin och stora hårda saker, som dessutom sprätter iväg smulorna så att man i slutänden får städa en större yta än man egentligen tänkt sig. Jag bryr mig inte om den är jättelätt och går i rotera i 360 grader om det inte blir rent. Är dessutom övertygad om att vissa av produkterna fungerar ännu sämre i verkligheten än vad det verkar på TV. I klippet nedan fungerar dock antagligen stegen lika dåligt på TV som verkligheten:

Apropå magtränare så är jag dessutom fascinerad över att de som använder produkten ifråga är otroligt vältränade på hela kroppen och inte bara magen. Dessutom så blir kvinnor smala och slanka och män blir muskulösa. Fantastiskt!

Min favorit är annars en produkt som fanns för ett ganska långt tag sedan. Det var en plastplatta med kanaler på ena sidan som gjorde att upptining av fryst mat gick mycket fortare. De förklarade det hela med att rännorna gjorde att luften cirkulerade genom rännorna och drog med sig varmluften som i sig tinade upp matvaran. För att visa hur den fungerade lade de en isbit på en platta och en i en handflata. Isbiten på plattan tinade mycket fortare än den i handen. Nu var det inte så bra som det verkade. Min bror (du får gärna rätta mig gärna om jag mins fel) ringde in till TV-shop och förklarade det fantastiska i att de hade lyckats utvinna värmeenergi ur luften. Efter en viss pinsam tystnad på andra sidan luren förklarade de att man var tvungen att koka platten i ett visst antal minuter innan man lade på maten. Problemet var bara att detta inte nämndes under hela reklamen. Men isen smälte fort i alla fall...

Fick ett mail idag från en person som läst min blogg och som inte höll med om vissa saker som jag skrev. Hade jag haft något morgonkaffe så hade jag troligtvis satt det i halsen, för brevet var skrivet av ingen mindre än vår allas "Robinson Martin", dvs Martin Melin.

Anledningen till att han skrev var givetvis inte för att han tyckte jag skrev så himla bra utan för att han vill informera mig om vissa saker vad gäller mitt tidigare inlägg om Robinsons 10-års jubileum. Hans kritik gick ut på att jag hade angett att han var medförfattare till några böcker som han inte varit med och skrivit (pinsamt misstag, det erkänner jag), att han skulle använda pengarna till husköp och inte bröllop samt att han och hans dåvarande sambo var och tittade på hus innan de separerade. Men oavsett vad hans intentioner var när han i TV berättade att pengarna skulle användas till husköp och det faktum att han faktiskt tittade på hus så kan man inte komma ifrån att stora delar av svenska folket kände sig lurade när kvällspressen slog upp nyheten om att det inte blev något husköp.

Han hade även kommentarer vad det gällde hans yrke som opublicerad författare. Han skrev att "det kallas för att driva med sig själv". Fantastiskt att ha en före detta dokusåpastjärna med självironi! Uppenbarligen är inte alla som "Robinson Robban" eller "Big Brother Linda". Det Martin Melin tyvärr missat var, att i en intervjusituation, speciellt när det handlar om skrivna intervjuer, så är det svårt, ja nästan omöjligt, att återge ironi. Speciellt i en intervju där det inte går att skönja spår av ironi i resten av intervjun. Det är ganska svårt att som läsare upptäcka ironin när det bara står "yrke: polis och opublicerad författare". Men det dröjer kanske inte länge innan han kan stryka "opublicerad" från sitt CV. Han berättade att han har två alster som han ska skicka in till ett bokförlag i slutet av månaden. Återstår att se om det blir någon kioskvältare...

Lycka till Martin Melin! Hoppas din karriär som författare går bättre än Jan-Emmanuels karriär som politiker och att dina böcker blir intressantare att läsa än det är att se Pål Hollenders porrkonst.

I år är det tio år sedan det första avsnittet av Expedition Robinson visades. Det är få TV-program som har engagerat svenska folket så mycket. Vem minns inte skandallöpsedlarna om mobbnings, fascist- och förnedrings-TV som ivrigt diskuterades av alla. Programmet ansågs skadligt för barn och folket ville att programmet helt skulle tas bort efter det att en av deltagarna tagit sitt liv efter hemkosten till Sverige och innan programmet börjat sändas. Det är få som nu kommer ihåg att den dåvarande underhållningschefen på SVT fick avgå. Programmet debatterades till och med i den svenska riksdagen!

Mediadrevet mot programmet och kravet på nedläggning fortsatte trots ökade tittarsiffror (som mest hade programmet uppemot 4 miljoner tittare). Tillslut så insåg även kvällspressen att man nog inte kunde vara emot ett program som hade så höga tittarsiffror. Tänk då skulle man kanske få folket emot sig. Så som vilken skicklig politiker som helst, vända hela mediacirkusen kappan efter vinden och ansåg helt plötsligt att det där Robinson var ett roligt, kul, skoj och kultiverat program.

Robinson var på något sätt före sin tid. De hade ett koncept som de trodde på och som de trodde att svenska folket ville ha. Till en början fick de böja sig, de klippte om programmet för att scenerna där man motiverade varför man röstade som man gjorde klipptes bort. Men i takt med att programmet blev populärare ville publiken ha mer intriger och sakta men säkert återgick programmet mer eller mindre helt till originalidén, dvs. att man bl.a. visade motiven bakom hur man röstade. Men då hade det gått så långt att det inte var någon som protesterade. Måste erkänna att det var skickligt gjort av programmakarna...

Var inne på SVT och läste om 10-års jubileet. De hade intervjuat Martin Melin, polisen som i den allra första finalen sa att han skulle använda ev. husköp med sin dåvarande sambo... men så blev det ju inte riktigt, han dumpade bruden och när detta kom fram blev det ramaskri hos en stor del av det svenska folket som nu kände sig lurade. Men man måste erkänna att det var skickligt av Martin att dra till med husköp för att vinna röster. Han betedde sig mer som politiker än Jan-Emmanuel någon sin kommer att göra. Det kändes inte så konstigt att Martin Melin fick röster när hans finalistmotståndare Kent Larsen istället för bröllop skulle lägga pengarna på en djurkyrkogård. Troligtvis så när politiskt självmord man kan komma i en dokusåpa.